Grattis Sverige, nu finns en ny Iphone att köpa. För minst 12 795 kronor. För en (1) telefon. Tror Apple att vi är dumma i huvudet? Ja. Och även jag är orolig för min mentala hälsa. För här ligger telefonen och skvalpar i min digitala kassakorg.
Det hände reflexmässigt, eftersom jag är en sådan som tycker mig förtjäna det. Jag har råd och kanske är det också en markering för mig själv: Jag ska ju vara nere med kidsen, uppe med det senaste. Ha koll.
Men 14 695 kronor? Så kostar den som ligger i min korg, den hade snäppet större minne än den billigaste. Ändå kostar den inte lika mycket som den med störst minne och störst skärm: 18 395 kronor. För. En. Telefon. Jag darrar med fingret ovanför köpknappen, stirrar på priset igen. Har jag helt tappat det? Är det här punkten då jag fullkomligt förlorat känsla för sans, pengar och ordning?
Börjar googla recensioner. I princip ingenting är nytt i telefonen sedan den senaste versionen, X. Lite bättre allt, såklart, men i grunden? Ingenting. Egentligen var köpet onödigt redan när jag köpte förlagan. Den var också svindyr, nästan 13 000 kr, men då var det ju en jubileumstelefon, Apple firade tio år med att släppa den. Var det i själva verket en manöver?, tänker jag nu. Ett sätt att få upp oss till en ny pris-nivå, utnyttja att vi användare målat in oss själva i deras system, utnyttja ett köpbeteende som mer liknar reflexer än nytta.
14 695 kronor. Siffrorna flimrar. Jag tror inte att jag privat någonsin köpt något som kostat så mycket. TV? Knappast. En bil? Nej. Kanske vår säng. Den var dyr - men gav en garanti på 25 år. En Iphone? Ett års garanti.
Det är ingen rättighet att äga en Iphone och Apple får såklart göra som de vill med sina priser. Det finns en anledning att Apple nyligen blev första i världen att nå ett värde på en biljon (högre än världens alla stora bilföretag - tillsammans) och det finns också äldre Iphones som är billigare. Men den nya prisnivån skapar ett principiellt problem. Iphone är den vanligaste mobilen i Sverige, 44 procent äger en här. Redan idag finns massor av berättelser om hur mobilmodell indikerar klasstillhörighet och status. Vilken mobil eller modell vi äger säger något om oss, både på skolgården och i fikarummet. Mobilen har blivit en statussymbol. Det var ett problem redan när Iphone kostade 7 000 kronor, men vad händer när en ny nu börjar på nästan 13 000 kronor?
Vad är jag själv med och förhärligar och hajpar, genom köp och rynkande på näsan åt androider? Jag tar bort fingret från köpknappen. För första gången känner jag mig intrasslad i en sekt. Jag var på väg att köpa en mobil jag inte behöver, för en större summa pengar än vad jag nästan någonsin handlat för privat.
Jag tömmer korgen, stänger fliken.
Min gräns är nådd.