Just som vi skulle fira midsommar försvann vattnet från köket och toan i sommarstugan. Det läckte från de gamla rören i källaren. Vi lagade dem provisoriskt med tejp men det fortsatte droppa. Och vi som skulle ha gäster! Jag tappade nästan modet och började gnälla om att vi nog måste ställa in alltihop.
Katastrofer ser sannerligen olika ut på olika ställen i världen.
Kiss- och bajsnödiga Beijingbor som lever i skjul kan tvingas dela avträde med sextusen andra. Och i Bangalore, centrum för Indiens uppmärksammade IT-under, måste de fattigaste kvinnorna vänta till kvällen med att uträtta sina behov, eftersom de inte har råd med betaltoaletter. Då riskerar de i stället att bli överfallna och våldtagna i mörkret. Ibland låter de bli att äta under dagen för att slippa utsätta sig för fara.
Ovanstående är axplock ur en bok som jag trollbundits av flera dagar och läst högt ur för vem som råkat komma i vägen. Mike Davis Slum - världens storstäder. Originaltiteln Planet of slums är faktiskt ännu mer tankeväckande.
I år 2007 nås en anmärkningsvärd vändpunkt i jordens historia. För första gången någonsin kommer städernas invånarantal att vara högre än landsbygdens. Urbaniseringen fortsätter hur mycket man än talar om att satsa på landsbygden. Ljusklustren man ser från luften när man flyger om natten - och som Fuglesang fotograferade från sin rymdkapsel - växer oavbrutet och ringlar som glittrande ormar, medan mörkret ruvar däremellan.
Mike Davis, urbanteoretiker och forskare vid University of California, har följt de stora städernas utveckling sedan mitten av 1900-talet. Den visar en alarmerande kurva som borde ge alla stadsplanerare sömnsvårigheter. Mer än en miljard människor bor nu i slummen i eller omkring de megastora städerna. För det är i slumområdena befolkningen ökar rekordartat. I ungefärliga siffror har Mexico City ökat sin folkmängd med 19 miljoner sedan 1950, Mumbai/Bombay med 16, Rio de Janeiro med 9 och Lagos med 13 miljoner. Lagos var överhuvudtaget ingen miljonstad vid den tiden.
Slum är en starkt tendentiös bok. Det är ingen tvekan om var Mike Davis sätter ner foten. Han sågar den peruanske nationalekonomen Hernando de Sotos internationellt prisade idéer om att slummens problem skulle kunna lösas bara invånarna fick äganderätten till markplätten de bebor. Men de fattigaste i slummen har inte råd att äga mark utan säljer snabbt vidare för att få pengar till mat. Sedan kan de kanske hyra in sig till överpris i något hörn. Vilket gör att de blir ännu fattigare än innan. Nyliberalismens program för frihet genom ägande fungerar inte här, konstaterar han. Eller som min mamma brukade säga, när det regnar välling har den fattige ingen sked.
Inget är gratis för den som lever på gatan påminner Davis, inte för vattenförsäljaren, skoputsaren eller barnet som tvättar bilrutor. Här råder en inofficiell ekonomi, där gäng och beskyddarnätverk "hyr ut" platser. En ekonomi som aldrig kommer i kontakt med den som redovisas på de finstilta börssidorna.
De fattigas överlevnadsstrategi har varit att ockupera mark där inga andra vill bo. Intill soptippar, vid sankmarker och på rasbranter i städernas utkanter. Lägen som gjort att de drabbats extra hårt av översvämningar och jordskred. Men alltmer har privata intressen börjat sko sig på markspekulation och håvar in vinster även från sådana torftiga och oplanerade bostadsområden.
Davis är minst sagt kritisk till Världsbankens och Internationella valutafondens insatser, som tvingat fram strukturanpassningsprogram som oavsiktligt gjort fattiga bönder känsliga för globala marknadssvängningar och drivit bort dem från deras magra jordlappar in till de svällande städerna, som saknar infrastruktur för att ta emot dem.
Om inte boken varit så späckad med källhänvisningar och referenser till nyhetsarkiv och vetenskapliga rapporter, kunde man fått för sig att Davis snickrat ihop ett olycksscenario utifrån en ovanligt pessimistisk världssyn. Storstädernas glittrande framsidor som möter turisten förvandlas här till fasader som döljer en helt annan verklighet.
Davis skriver att i den urbana tredje världen fruktar de fattiga internationella storsatsningar som idrottsevenemang, missuniversumtävlingar och festivaler, för då grips myndigheterna av en febril iver att snygga upp staden. Seoul slog ett tvivelaktigt rekord inför olympiaden 1988, då 720 000 olämpliga invånare helt sonika förflyttades utanför staden för att inte störa den tjusiga bilden. Därmed förlorade de också närheten till sina "arbetsplatser" på gatan, som de var beroende av för att tjäna ihop slantar till brödfödan. En dubbel katastrof.
Att Beijing nu håller på med något liknande inför OS 2008 är uppenbart. Davis har funnit en upplysning om att 350 000 personer måste undanröjas bara för själva stadionbygget.
Tyvärr går det inte att hoppas på att de mäktiga och inflytelserika ska utnyttja sin ställning till de utsattas förmån. I en färsk radiointervju hörde jag IOK-ledamoten Gunilla Lindberg säga att det inte är internationella olympiakommitténs uppgift att lägga sig i hur Kina respekterar mänskliga rättigheter. Jaså.
Nu hör man ju titt och tätt rapporter om att antalet fattiga människor minskar i världen. Från att ha utgjort en tredjedel av jordens befolkning lär de nu vara "bara" en femtedel. Jan Egeland, FN:s speciella sändebud för fred och konfliktlösningar, sa i sitt sommarpratarprogram häromsistens att de fattigas antal glädjande nog sjunkit till en miljard. En miljard är ändå en svindlande summa. Och för dem som sitter fast i fattigdomens hjul är siffran knappast någon tröst.
Att läsa Slum och inte samtidigt tänka på Richard Florida är omöjligt. Florida med sina teorier om den nya "kreativa klassen" som motorn i städernas ekonomi och tillväxt. Det som retar mig mest hos Florida är att han stulit begreppet "kreativ" och gett det en inskränkt och förvillande betydelse. Som om det inte skulle krävas lika mycket kreativitet för att överleva i slummen som för att vara konstnär, dataingenjör, arkitekt eller journalist.
Han har säkert rätt i att det är runt denna självgoda "klass" som den börsnoterade ekonomin blomstrar. Men hur liten denna inflytelserika grupp är rent antalsmässigt inser man med smärtsam tydlighet efter läsningen av Slum.
Man behöver inte ens ha ett tredjevärldenperspektiv för att fängslas av Slum. Det räcker att vara intresserad av och involverad i storstäders utveckling.
