Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mikael van Reis: Vem vinner litteraturpriset?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nobelpriset? Det är ju nästan alltid en överraskning som också är en sorts icke-överraskning. Det är därför inte så underligt att spelbolagen funnit en ny nisch att kapitalisera. Dagarna före torsdagen 2012 låg en kinesisk författare vid namn Mo Yan högst på oddslistan. Det blev en lektion i ödmjukhet för övriga profeter. Jag hade inte läst en rad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Annars är det påfallande hur mediekåren gissar på författare som skriver på engelska (ta nu den drygt trettioåriga svenska förtjusningen i Joyce Carol Oates) eller återfinns på flygplatsernas pocketbutiker. Det brukar journalister uppskatta. Själv tycker jag att det mest är frågan om vanligt underrättelsearbete à la John Le Carré och ett sådant kan äga primärt två dimensioner.

Dels bör du veta vad ständige sekreteraren läser med stadig entusiasm och vilka fem författare som står på den korta listan. Dels bör du lära dig hur Svenska Akademien tänker. Det tidigare fordrar kontakter, det senare kräver trägen inläsning. Med det jobbet gjort kan man till slut göra en god sannolikhetsbedömning. Men det gör ju också spelbolagen numera. Förr var villkoren lite annorlunda. När Akademien ordnade ett symposium om vittneslitteratur 2001, var författarna Imre Kertéz, J M Coetzee och Herta Müller inbjudna tillsammans med den tidigare pristagaren Kenzaburo Oe. De tre förstnämnda tilldelades Nobelpriset de kommande åren. Det gick att gissa sig till.

Det kan också handla om sekreta informationer. När Octavio Paz och Camilo Jose Cela var aktuella spanskspråkiga författare publicerade Expressen en mer fransk än spansk hint dagen före: "Cela vie. N'est paz".

Gissningarna är till för att slå femtio procent fel eller rätt. I långa loppet är de ändå ganska framgångsrika om man ser hur Akademiens val växlar mellan äldre och djupt förankrade författarskap (Lessing, Grass, Tranströmer) och mer obekanta författare från fjärran litteraturer – alltså de som inte skriver på engelska.

Av detta uppstår en sorts dialektik där det gäller att på måttligt moderat vis följa den litterära konstartens utveckling men med en försäkring om att det gäller författare som har en obrutet tragisk livssyn, gärna inbäddad i en historisk erfarenhet av totalitära välden. Detta har ett ofelbart värde i prissammanhang. Litterär pessimism är alltid prisvärd.

Vad som då även äger avgörande betydelse är att litteraturen är och förblir en europeisk uppfinning som kan prisas utanför Europa när det på ett eller annat vis exporterats därifrån och kan vittna om kolonialismens verkningar. V S Naipaul är förvisso uppvuxen på Trinidad men mer brittisk än alla andra brittiska författare tillsammans. Kenzaburo Oe läste Sartre och Haruki Murakami läser Kafka. Peruanen Mario Vargas Llosa är lika europeisk som österrikiska Elfriede Jelinek. Spelbolagens oddslistor är långa men blir snabbt komplett kollriga. Själv håller jag på en och samma pristagare sedan några år i väntan på att hen skall falla ut. Vilket förstås kommer att ske även i denna tombola. Vem? Det säger jag inte. Det skall ju bli en överraskning som inte är en överraskning.