Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mikael Van Reis: Uppfinnaren Sanders

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad som revolutionerade 60-talets populärkultur var att sångare och artister plötsligt kunde drivas av en vidare konstnärlig identifikation. De var även poeter. De skulle inte bara underhålla utan också hävda något väsentligt om världens affärer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingen tog nog den uppgiften på både större och mindre allvar är The Fugs med trion Ed Sanders, Ken Weaver och Tuli Kupfberg i spetsen som exorcister utanför Pentagon, som urengelska kärleksapostlar, som obscena anarkister, som vildsinta satiriker, med mera. Inga var mer rörande och mer roliga än Fugs vars parodier ju riktades lika mycket mot republikanska hökar som speedade blomsterbarn.

Det blev ganska många skivor, men allra bäst är att höra liveinspelningen från 1 juni 1968, utgiven som Golden Filth (1970). En gång kunde jag den utantill – å ena sidan hörs den höga poesin, å andra sidan frisläpps den lägsta humorn. Där emellan svänger det. Lyssnaren presenteras exempelvis för den omnipotenta Sherry – "Slum Goddess from the Lower East Side", men också till Shakespeares artonde sonett: "Shall I compare thee to a Summer's day?/ Thou art more lovely and more temperate:/ Rough winds do shake the darling buds of May,/ And Summer's lease hath all too short a date".

Ed Sanders påstod redan då att den dikten var den vackraste på engelska språket. Han har givetvis fortfarande helt rätt, i synnerhet nu när han gästar Tokalynga 30:e poesifestival (8-11 maj) utanför Falkenberg som medverkande poet.

Ed Sanders har alltid vägrat att bli till en sorts generationsrelikt med museal kultstatus. Det är snarast så att han alltid odlat en social dröm om amänniskans möjliga både och. Vilket var i avvikelse med de konventionella koderna.

Så Sanders har uppenbarat sig både som miljöaktivist och vänsterliberal, som urpoet till America, A History in Verse (fem volymer är utgivna av nio) och som musiker (missa inte Sanders' Truckstop från 1969) och konstruktör (vilket inkluderar instrumentet Den talande slipsen). Man kan uppfinna sitt liv. Det är inte bara en amerikansk dröm.

Sanders har därför alla goda skäl att ha kvar sitt överdimensionerade Wittgensteinhår, men hans vitalitet handlar då inte bara om att visa alternativ utan också att vara samtidsvittne.

Själv förstod jag det när jag en gång läste hans The Family, en journalistiskt verk från 1971 där han skildrar Charlie Mansons mordiska klan med en oförvillad blick för det sena sextiotalets mörkaste frihetsperversioner. Det handlade alltså om hippiekollektivet som turnerade med mord i stället för med musik och där skådespelerskan Sharon Tate blev det mest spektakulära offret.