Mikael Van Reis: Lassgårds självsväng

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den fördömde får kallas en ovanligt långsam kriminalserie. Två avsnitt julen 2010 och ytterligare två denna jul. Kommer nästa två om tre år? Med det tempot lyckas den i varje fall suga upp diverse samhällsfrågor. I denna omgång var det pedofili, religiösa sekter, eutanasi, självskadebeteende och "diagnoser".

Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt har skrivit manus och eftersom den senare även skrivit Bron väcker Den fördömde ett extra intresse. Kanske inte för intrigbygget så mycket – det rasslar framåt som det brukar med plötsliga skutt. Tempostegringar kan kännas som borttappade manussidor. Rolf Lassgårds roll som psykologen och profileraren Sebastian Bergman är då mer intressant. Dennes hustru och dotter försvann i tsunamin 2004 och nu bär han på detta trauma, snarlikt med Martin Rohde med sin döde son i Bron.

ANNONS

Hos nunnan Cordelia blir han nu påmind om att Sebastian var krigarnas helgon, fast denne Sebastian känner sig knappast som något helgon. Mer då som en halvnaken krigare ansatt av skuldens alla pilar. Vad säger oss nu denne förkomne man?

Det är alltid intressant att se Rolf Lassgård bultande av sina motsättningar. Nu som en sexmissbrukare med humörsvängningar. Han lufsar fram med sin ståtliga kroppshydda som en halvsovande, blond björn med slugt gehör. Glasögonen kanske gör honom lite mer intellektuell, annars är han sina instinkters undersåte. "Det finns inga högre värden. Vi äter, knullar och sover och sedan är det ingenting". Den där cynismen får man ta med två nävar svenskt vägsalt. Kriminalpsykologen har ju en dotter till och är stundom en ganska feg krigare.

Psykologiskt sett kan man ändå förundras över hur denne psykolog lyckas med allt sitt serieliggande. Inget större finlir där, men det är faktiskt då också en gåta hur Gunnel Freds slanka och bestämda Ursula låter sig uppvaktas av två tjocka farbröder – denne Sebastian och Torkel Höglund, bestämt spelad av Tomas Laustiola som en polisiär Mumin ("Vi får ringa efter förstärkningar").

Där saknar manuset ändå bottenkänning. Kanske har det med modet att göra. Alltså klädmodet. Kläderna gör mannen och det gäller även svenska kriminalserier där poliserna gärna rantar runt i ytterkläder som liknar militära sovsäckar eller mindre partytält. Lassgårds slitne och missnöjde Sebastian är förstås mer elegant i sina ljusa byxor, mockaskor och gröna väst.

ANNONS

Jag noterar då ett särskilt drag i Lassgårds skådespeleri. När hans rollskapelse är nöjd av sex eller professionell skadeglädje tycks han dansa fram med en svagt svängande gång. Skitnöjd. Han hamnar helt enkelt i självsvängning. Det är lite av en Lassgårdsignatur.

ANNONS