Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mikael van Reis: "Klassisk kritiker, elegant stilist"

På söndagen avled akademiledamoten, konstkritikern, professorn och jazzmusikern Ulf Linde. Mikael van Reis minns en polemiker och elegant stilist.

Ulf Linde lärde mig en gång att se - och det har han gjort med tusentals andra. Inför en landskapsmålning av Maurice Vlaminck gav han mig rådet att kisa med ögonen … och vips förvandlades bilden. Den blev helt enkelt synbar på nytt. Det trolleriet var Ulf Lindes stora genre och blev en livsnerv i det mesta han företog sig, men inte som färdighet utan som ett intellektuellt växande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Alltså en mycket sinnrik och sinnlig form av nyfikenhet som hämtade tankar från alltifrån grekisk filosofi till Lars Ahlin. Konst var en uppenbarelse, ett lyckosamt sken, men samtidigt en intensivt social och kroppslig uppenbarelse. Konst handlar om förbindelser. Den sanne konstnären delar kläder med modellen.

Den bild av Ulf Linde som genomspelat medierna under senare tid var inte direkt charmfull. Han var en polemisk person. När den egna nyfikenheten konfronterades med andras dumhet blev hans humör volatilt. Hans konflikt med samtiden började med motviljan mot popkonsten och fortsatte med vänstern och fortsatte med postmodernismen. Linde var DN:s konstkritiker till 1968, gjorde massvis av utställningar, autodidakten blev intendent på Thielska och medlem av Svenska Akademien. Fast samtidigt var Uffe Linde lite som en våldsam värnpliktsvägrare i den annars ljumma men lömska konsensuskulturen.

Nog om det. Linde var en klassisk kritiker, subjektiv i språket och meningsfull i iakttagelsen. Hans Spejare (1960) var en konstkritisk pionjärbok som tog steget från Picasso till Pollock. Hans ledsagare framför andra var annars Marcel Duchamp. Linde blev internationell Duchampauktoritet och gjorde sanktionerade repliker av Duchamps Det stora glaset åt Moderna Museet.

Som stilist var han ofta elegant och dansant som en vibrafonist. Hans artiklar finns samlade i den tjocka Efter hand (1985) - se studien av geometrin i Piero della Francescas Jesu dop! Svar (1999) är en följande bok och allra senast kom Sammelsurium (2011). Hans självbiografi Från kart till fallfrukt visar en drastisk livsälskare. Men under alla texter samma impuls – att undra över seendets natur och bildkonstens förmåga att besvara vår medfödda nyfikenhet.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.