Det fina med Hasselblads internationella pris i fotografi är att det blivit en värdefull spanare i en snart oöverskådlig bildvärld. Det inskränks inte av tillbakablickar på prestigefulla namn utan prisjuryn söker sig runt i den nutida bildvärld som redan har flera decennier på nacken. Här finns åtskilliga upptäckter att göra, som nu japanska Miyako Ishiuchi.
En gång gick det ofta nog att gissa sig till vem som skulle tilldelas priset – ofta nog till en amerikan eller en fransman. Sådana gissningar är inte längre möjliga. Ett vägande skäl är att priset inte begränsas av någon specifik bildsyn utan spanar med största tänkbara spännvidd. Men något annat är inte heller möjligt i dag. Det gäller att snurra på skallen.
Förra årets pristagare Joan Fontcuberta lekte digitalt med fiktion och vetenskap – kul men i mina ögon för kul för att beröra mig. Årets pristagare Miyako Ishiuchi har med starka inramningar speglat det japanska samhället under efterkrigstiden, ett land med olika trauman som hon spårar i nära bilder. I en presentation talas det om "minnets politik". Det är ett laddat begrepp och särskilt så i Japan med minnen av olika katastrofer som varit oerhört svåruttalade i offentligheten.
Japan – som besitter en enormt fotografisk kultur – har prisats förr genom den utsökte traditionalisten Hiroshi Hamaya (1987). Myako Ishiuchi är nu prisets sjätte kvinna och jag vill gärna se det med en polemisk skuggning mot den hyllade pornografen Nobuyoshi Araki. Hos Ishiuchi finns nämligen en helt annorlunda intimitet, en dokumentär minimalism som kretsar kring bräckliga kroppar.
Ishiuchi arbetar både i svart/vitt och i färg, men mycket olika resultat. Några av hennes skiftande motivkretsar är den amerikanska ockupationen (Yokosuka Story), förslitna boplatser i tveljus (Endless Night) och alldeles nyligen kimonons mirakulösa färgskimmer (Silken Dreams). Ishiuchi spårar följderna av Hiroshimabombningen och i Mothers inventerar hon sin mammas tillhörigheter; läppstift, löständer och skor. Varje familj har nog sitt eget relikskrin. I Scars blir den utsatta, ärrade huden ett innersta motiv. Ärr är ju ett slags fysiska minnen.
Hos Miyako Ishiuchi ser vi då hur minnets politik blir vändbar till en intimitetens praktik. Det är kameran som förmedlar, men det vi ser är en kvinnas blick på det japanska samhället. Den 7 november får vi se hennes bilder på riktigt nära håll.
