När Dag Hammarskjölds döda kropp återfanns vid den kraschade DC6:an den 18 september 1961 i Kongo låg generalsekreteraren med ryggen mot en myrstack och han var som vanligt iförd oklanderligt pressade flanellbyxor och en vit skjorta med manschettknappar. Hans vänstra hand grep om en kvist. Hade han överlevt kraschen en stund?
I Hammarskjölds portfölj återfanns Nya testamentet, en tysk utgåva av Rainer Maria Rilkes dikter, en roman av Jean Giono samt den judiske filosofen Martin Bubers Jag och du. I plånboken fanns en lapp med de första verserna av Be-Bop-a-Lula av Gene Vincent and the Blue Caps.
Det är den kanadensiske historikern Michael Ignatieff som berättar det i recensionen av Roger Lipseys Hammarskjöld: A life i senaste New York Review of Books. Hammarskjöld arbetade på en Buberöversättning, om han lyssnade på Gene Vincent vet vi inte. The Blue Caps?
Ignatieff författar en intressant påminnelse om Hammarskjölds karriär som både kristen mystiker och etisk politiker. I den svenska folkhemsfantasin tenderar vi att se Dag Hammarskjöld som en ljus fredsängel i världspolitiken som störtade i mörkaste Afrika. Ignatieff pekar på hur Hammarskjöld under sina sju år som generalsekreterare gjorde FN till ett internationellt organ för konfliktlösning. Även om han var en solitär (väldigt lite be-bop-a-lula) och kristen mystiker inledde han en aktivt fredsbevarande period för FN. Han hade, påpekar Ignatieff, en långsiktig strategisk förmåga och ... ”he was nobodys fool” i realpolitiken.
Detta var trots allt kalla krigets istid med Ungern 1956 och Tibet 1959 – då var Hammarskjöld tyst. Spelrummet var litet. Suezkrisen 1956 blev istället hans prövning och framgång medan Kongokrisen blev hans död. Han var då svårt pressad av vreden från både Kennedy och Chrusjtjov, men tog en chans.
Ignatieff drar sedan en allt mörkare linje från Kongo till dagens inbördeskrig i Syrien. Samma bokstavliga dödläge råder nu i Säker-hetsrådet, men han påminner oss om att Hammarskjöld inte bara var en idealist utan också en risktagande realist. I dag har vi upprörande nog varken det ena eller det andra. Det är cynismen som förhärskar.
Detta är New York Review of Books som bäst. Tidskriften fyller 50 år med detta nummer och samlar skribenter som Ian Buruma, Mark Danner, Zadie Smith, Timothy Garton Ash, Helen Vendler med flera i en stjärnparad. Att läsa kritik på denna nivå är förstås starkt vanebildande. Den intellektuella underhållningen skall inte underskattas. Man kan plötsligt också tro sig vara en smula bildad. Den illusionen rinner förstås snart av. Men själva civilisationseffekten bör inte underskattas.
