Bron är framme vid del tre och det börjar bli dags att fundera över vad Bron egentligen betyder. Som titel. En symbol förstås – men för vad? Tillräckligt tung, tillräckligt mångbottnad, tillräckligt framtida för att vara... perfekt. Det är i dagarna sjuttio år sedan de danska judarna räddade sig över Öresund i en stor aktion. Då gällde båtar. Båtar med människolast finns också i Bron. Mer uppenbart är bron förbindelsen mellan Saga i Malmö och Martin i Köpenhamn, mellan skånskt bonnland och globalt brottland: Scantopia som en arkitekt kallade det en gång. Bron sträcker sig över sundet som förbindelsen mellan löften och lögner – och alla överträdelserna emellan.
Jag har tidigare noterat kriminalseriens djurfantasier. Med del tre blir nu en urgrekisk koppling alltmer tydlig. Det är uppenbart att två överträdelser skall korsas – kriminalitet och förbjudet sex, samhällsbrott och familjebrott. Martin förmanar paternalt en yngre kollega om att Saga inte förstår ironi och skall därför inte utsättas för ironiska stickrepliker. Saga exemplifierar det sedan i bilen när hon ställer ett barns raka och troskyldiga frågor till Martin: har du sex? Som om det gällde val av huvudbonad. Har du keps?
Martin undviker generat denna huvudfråga. Hans undertryckta attraktion till Saga besvaras plötsligt av hennes friskt penetrerande frågor. Så har Bron fått sitt oidipala skikt där Saga är aningen dotter och Martin är aningen pappa. Bron är platsen för överföringar och överträdelser. Kim Bodias Martin är inte längre en gammal silverbackgorilla utan plötsligt också en gammal silverhårig urgrek. Kung Oidipus på väg över bron mot sitt Kolonnos? Döda föräldrar, döda söner spökar i bakgrunden. Fortsättning följer.
