Intrycket är kanske både kortsiktigt och ytligt men i den allmänna debatten om graffiti som offentlig konst är det som om fokus förskjutits från frågan om legalitet och vandalism mot frågan om snippor och snoppar. Det är förstås bråken runt Carolina Falkholt jag tänker på. Projektet SILO i Mariestad känns avlägset, eller mer exakt ”konstprojekt Graffiti Mariestad”, men nu kommer en rikt illustrerad bok (Tangenten förlag) som påminner om detta kommunala initiativ som faktiskt kan ses som en viktig händelse i graffitins senare historia. Projektet initierades 2009 och pågick under 2010 och avslutades definitivt våren 2011, när de sista delarna av den undergångsdömda silon revs. Fast egentligen avslutas det först nu, med boken, menar Carolina Falkholt i sitt förord.
Läs också: Silo blir graffitikonstverk
Galleristen och konstnären Björn Nordén som ingick i en tankesmedja i Mariestad sjösatte idén: skulle inte något vettigt kunna göras av den stora sedan länge obrukade silon nere vid gästhamnen som ska rivas? I en informationsrik text av Andréas Hagström beskrivs turerna. Idén bollas vidare och växer (här skulle många namn kunna nämnas) tills Carolina Falkholt många led senare utses till projektledare. Opinionen stormar. Pengar saknas. Sponsorer söks. Studiefrämjandet enrolleras. Ett samarbete med kommunens arbetsmarknadsenhet initieras. Projektet ska naturligtvis miljöcertifieras men de nya färgerna fungerar lika naturligtvis inget vidare.
Arbetet får en trög start. De allmänna och helt fria ytorna vid silons marknivå blir bemålade först, med bland annat tags och könsord. Den vanliga graffitivandalismen med andra ord, motståndarna får vatten på sin kvarn. Först med tiden börjar allt löpa enligt visionen. Med mer lättarbetade miljövänliga färger som en ny sponsor erbjuder och med massor av workshops och aktiviteter och kommunala arrangemang och – förstås – med erfarna graffitimålare som äntligen kan förvandla den gigantiska silon till något vackrare och betydligt mer festligt, både interiört och exteriört. Tills den planenligt rivs. Slutet gott, allting gott.
Att låta graffitin ta över redan undergångsmärkta fabriksbyggnader i ett ”sätta-staden-på-kartan-perspektiv” kanske i grunden inte är så revolutionärt. Men frågeställningen kan vidgas. Det gör Simon Roos i sitt textbidrag när han med utgångspunkt i bland annat den allt högre värderade gatukonstnären Banksy skriver: ”I detta gränsland mellan vad som räknas som tillfälligt eller bestående, kommersiellt och ideellt, socialt eller fysiskt rör sig konsten idag. Det ger utrymme för nya tolkningar och möjligheter.” Här menar han att siloprojektet kan användas som kunskapskälla. Så uppfattat är det inte ens med denna bok avslutat.
