Ännu en demoraliserande hundpromenad. Skit överallt. Lika noggrann som jag är med att plocka upp den egna hundens skit lika noga är jag underligt nog med att inte av misstag få med annan skit.
Kommer inte ihåg vilken överspänd artonhundratalsmålare det var som tyckte att konstnärerna skulle blicka upp mot himlen i stället för att stirra mot marken, som realisterna gjorde! Men med hund är det knappast något alternativ. Tror man att markens skräpkonstellationer är flyktiga i jämförelse med himlens stjärnkonstellationer så har man naturligtvis rätt i långa loppet, men i ett längre lopp än man skulle kunna tro. Kondomen, skithögen, den i leran nedtrampade plastpåsen kan ligga kvar veckovis, man lär sig att känna igen dem, ja utan att för ett ögonblick höja blicken skulle jag kunna orientera mig efter dem. Detsamma gäller förstås hunden, som prickar in dofterna, en efter en. Den döda råttan är nu inne på sin andra vecka, visserligen i högst reducerat skick. På landet hade jag hämtat spaden och lagt den på komposten, men det här är stan och råttan på något sätt någon annans ansvarsområde. Undrar vems.
Hund är ett alldeles utmärkt ämne för en krönika. Det tycker åtminstone hundägare. Och för filosofi. För att inte tala om pedagogik. Hundpedagogerna är ett stort släkte för sig, själv är jag mer hundfilosof. Jag försöker visualisera dofterna som hunden med ivrig nos rör sig genom och föreställer mig en böljande regnbåge vars lyskraft ständigt varierar, från det bländande till det knappt skönjbara, i ett vandrande spektrum.
Det dagliga promenadstråket går över Västra kyrkogården, Göteborgs mest biltrafikerade kyrkogård, därmed också den mest urbana. De Dödas Stad verkligen. Det finns knappast en gravsten som jag inte begrundat. Sådant är bra för melankolin. I ett avlägset hörn har jag dessutom hittat gravstenarnas kyrkogård. Ett litet stenbrott av gamla kasserade gravstenar, knäckta, splittrade. Den synen tar en rakt igenom melankolin, till något muntrare.
Hundkyrkogårdar vore kanske en bra idé, ungefär som i Evelyn Waughs Den käre bortgångne. Eller åtminstone urnsättningar. Min hundfilosofi ter sig för övrigt svag jämförd med Lars Gustafssons i dikten Elegi över en död labrador. Jag brukar fundera över några rader:
”Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov, säker på att förr eller senare måste den komma, som skulle öppna dörren. Du hade rätt.”
Själv är jag inte säker på att jag hittat dörren att lägga mig framför än. Andra dagar känns det som om jag redan ligger där. Öppnats har den inte.
Mikael Olofsson är konstnär och kritiker. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Nathalia Edenmonts utställning First born i Alingsås.
