Mikael Olofsson: Ett flöde av tider och rum

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ingen som har suttit några timmar framför Christian Marclays dygnslånga film The Clock kan låta bli att vrida och vända på minnet. Fast helt olika saker kan komma upp. Kanske en irriterad insikt om att filmen bygger på en mekanisk och banal redigeringsprincip som bara fungerar som ett slags slumpgenerator. Eller en hisnande insikt om att man har tagit del av en av konsthistoriens mäktigaste tidsbetraktelser.

The Clock är en filmloop på tjugofyra timmar som består av ett otal filmklipp från hela filmhistorien. Nästan alla innehåller en tidsangivelse – ett armbandsur, en klocka på spiselkransen, ett klockslag i en replik – som stämmer exakt med filmvisningens realtid. Man kan ställa klockan efter filmen. Ja den är ett slags klocka. Men det finns också scener som bara mer allmänt kommenterar tidens gång. Om nu inte en urtavla förekommit så perifert i scenen att man missat den.

ANNONS

Att kolla om tiden verkligen stämmer är naturligtvis det första den nyanlände besökaren gör, mer eller mindre diskret, vanligtvis på mobiltelefonen. Sedan kan man sjunka in i ett stilla rus. Ett flöde av tider och rum, där det enda konstanta är att filmens tid precist överensstämmer med din klockas tid. Eller, det finns ett hack, antagligen fler. I en bil visar klockan på instrumentbrädan fel med flera minuter. Men filmens kronos repar sig när en passagerare med ett ögonkast mot sitt armbandsur slår fast att bilklockor aldrig går rätt.

Det rör sig inte om tidens och rummets enhet, som i det klassiska dramat. Tvärtom: urets tidmätning bryter loss oss från rummet men erbjuder i gengäld en illusion av tidens enhet. Vi kastas mellan 20-tal och 90-tal, 40-tal och 80-tal, bara minutvisaren länkar samman tiderna, och den länken visar sig vara avgörande. Klockans tid blir limmet i ett grandiost tidskollage som hyllar filmhistorien som helhet och där visaren utplånar alla skillnader i kvalitet, budget och ambition. Tidens gång förenar farsen med tragiken, ­kalkonen med mästerverket, sam­tidigt som vi själva tickar fram och bort, i takt med dagen, nå, frånsett att själva tickandet har gått i graven.

Just nu visas The Clock på Venedigbiennalen, som stänger klockan sex. Verket har alltså en nattsida, som förblir obekant. Men den kommer att visas igen, på annat håll. Att se hela i ett svep kommer att bli en sport. Nörden kommer att räkna antalet klipp och ange källorna, leta efter fusk och inkonsekvenser. Samtidigt som jag här i Göteborg undrar över vad som händer just nu, 16.17, i filmen. Som om världen inte rymde viktigare och mer akuta samtidigheter än så.

ANNONS
ANNONS