Rösterna är räknade: Göteborg är bäst!
Med jämna mellanrum kommer nyheter om vår stads förträfflighet. Göteborg kan samma vecka utropas till Sveriges främsta hotellstad, nionde bästa staden i Europa att flytta till och en av världens roligaste städer att festa i. Vi har ständig anledning att fira titlar– i tävlingar vi aldrig har hört talas om och vars auktoriteter känns tveksamma.
Hur många av oss bryr sig egentligen om att Göteborg ska ha en ”internationell attraktionskraft”?
Över hela världen genomgår städer samma omvälvning som vi har gjort: Från industristad till evenemangstad. Från ett bra ställe att husera hyfsat välmående arbetskraft på permanent, till en attraktiv destination för turister och affärsresenärer. Man utgår från idén att människor 2019 sitter med en katalog över världens städer och väljer var de ska se Gyllene Tiders återförening, vilken stads elmässa de ska välja att besöka och längs vilken kust de ska köpa semesterhus, baserat på tabeller med rankningar. Så kan det säkert se ut i undantagsfall. Men för den stora massan av oss behövs inga större övertalningskampanjer. Vi semestrar där vi har råd. Vi besöker släkt och vänner på loven. Och vi bor, allra helst om det går, kvar i den stad där vi föddes. Hur många av oss bryr sig egentligen om att Göteborg ska ha en ”internationell attraktionskraft”? Ändå är det så många utav våra topplaceringar som handlar mer om hur Göteborg är att besöka – och mindre om hur det faktiskt är att leva här.
LÄS MER: Har vi blivit för duktiga för att dricka oss fulla?
Även om det skulle finnas undersökningar som visar att vi bor i den bästa staden i världen (det finns det garanterat), kan endast en person med skygglappar stora som Ullevi undgå vår stads problem: Exempelvis att det ju inte finns någonstans att bo här. Folk flyttar härifrån när de är trötta på tredjehandskontrakt. Destruktiva parförhållanden fortgår för att det inte finns någonstans att ta vägen vid en separation. Mängder av trettioåriga göteborgare har aldrig bott någonstans där man får borra upp en hylla på väggen eller sätta sitt namn på brevlådan. Att vi då, enligt statistik från SCB som släpptes i veckan är bättre än skandalexemplet Stockholm på att bygga nya bostäder är en oerhört klen tröst.
Retoriken känns igen från när barn som förlorat i tävlingar försöker rädda ansiktet: ”Även om du sprang snabbare än mig så sprang jag rakare!”
Tyvärr tror jag att Göteborgs sjukliga fixering av att rankas högst i värdeordstävlingar vittnar om ett verkligt problem: Vi har gett upp på alla områden där det räknas. I brist på ideologier att tro på, stora segrar att vinna, verkliga problem att bekämpa så nöjer vi oss med att komma etta i tävlingar ingen har utlyst. Vi tror inte längre vi kan erbjuda något så elementärt som en bostad åt alla. Men vi kan iallafall klå Stockholm! Klyftorna i staden är nu så stora att de blivit en naturlag: Men vi är åtminstone socialast i Sverige! Retoriken känns igen från när barn som förlorat i tävlingar försöker rädda ansiktet: ”Även om du sprang snabbare än mig så sprang jag rakare!” Varje gång någon stolt delar en artikel om Göteborg toppar ännu en meningslös lista undrar jag samma sak: Sen när blev det en tävling?
