Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

johannass.jpg

Melodifestivalens jämställdhetsskryt är rent skitsnack

Den sneda könsfördelningen bland låtskrivarna är ovärdig Melodifestivalen och borde vara oacceptabel för SVT, skriver Johanna Hagström.

”Vi har kommit långt på bara några år” säger Melodifestivalens starke man Christer Björkman om målet att ha lika många kvinnliga som manliga låtskrivare i tävlingen.

LÄS MER: Bara två av årets Melodifestival-låtar har producerats av en kvinna

Det är rent skitsnack.

Andelen manliga upphovsmän i landets största underhållningsprogram har sett ut såhär de senaste åren:

2015 - 75 procent

2016 - 78 procent

2017 - 78 procent

2018 - 76 procent

Den manliga dominansen är med andra ord total och läget har inte förändrats det minsta på senare år.

LÄS MER: Rapport från schlagerbubblan

Borde vara oacceptabelt för SVT

Snedfördelningen är ovärdig Melodifestivalen, vars mantra är att vara ”hela Sveriges festival”. Den borde också vara helt oacceptabel för SVT, i vars uppdragsbeskrivning det står att kanalen ska bedriva programverksamheten ur ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Men just det. Dumma mig. SVT räknar ju inte så. Istället för att jämföra antalet faktiska låtskrivare har man valt att räkna bidrag där minst en kvinna är medkompositör. Därmed uppnår man målet, år efter år, eftersom skivbolagen ser till att peta in enstaka kvinnor i de manliga låtskrivargrupperna.

Regeln uppkom 2014, då SVT hade fått svidande kritik för den sneda könsfördelningen. Alltså gick man ut och presenterade sitt nya, tuffa krav: Hälften av bidragen måste ha minst en kvinnlig kompositör!

Även då ägnade man sig åt skitsnack.

Satte upp nya mål - som man redan nått

En enkel granskning visade att Melodifestivalen redan hade uppnått målet 2014. Visserligen var andelen kvinnliga låtskrivare bara 18 procent, men de var så fiffigt utspridda på alla bidrag att exakt hälften av låtarna hade minst en kvinnlig låtskrivare.

Det övergår mitt förstånd hur man kan sätta upp ett ”nytt, tufft mål” som man redan har uppnått. När man gör så brukar resultatet bli som statistiken ovan vittnar om: Ingenting händer. SVT säger visserligen att man jobbar hårt bakom kulisserna för att locka kvinnor, men kvinnorna i GP:s granskning vittnar om att det är svårt att slå sig in, även för den som vill.

Dessutom är SVT:s sätt att räkna på jämställdhet helt idiotisk. Det handlar i slutändan om att pengar och makt ska fördelas mer rättvist och då räcker det inte att det finns kvinnlig representation i låtskrivargrupperna. Det enda rimliga är att räkna huvuden. Punkt.

Separatism en nödvändig strategi

Christer Björkman har också mage att uppmana kvinnor att inte ”göra om männens misstag” och gå samman i grupper, ty ”det måste vara bättre att man samarbetar på lika villkor”.

Jo, visst, men då får SVT se till att det blir lika villkor också. Sluta med alla tomma ord, sätt er ner och skriv nya regler, med ett krav på 50/50-fördelning. På riktigt. Och att ni inte skulle kunna ställa krav på könsfördelningen bland producenterna är larv. Det är bara att sätta igång.

Annars måste även Christer Björkman inse att det är en nödvändig strategi för kvinnliga låtskrivare att organisera sig i separatistiska rum. I dagens ojämställda musikbransch är det enda sättet att komma någonstans överhuvudtaget.

Läs mer om Melodifestivalen
Mest läst