Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Med vackra toner mot underjorden

Bok: En skapelseberättelse, fem seriemördare och ett källvattenfriskt språk. Lotta Lotass nya bok drar inga enkla politiska slutsatser.
Det är lika bra att säga det med en gång: Lotta Lotass nya roman, den av Bonniers utgivna "originalpocketen" Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, är en komplicerad, otäck och förbryllande hybrid av skapelseberättelse och seriemördarskildring.
Titeln, som går tillbaka på Sveriges Radios provutsändningar, är väl vald, delvis på grund av den skrämmande metalliska klangen som framkallas i skallen när man läser eller hör den för första gången, men framför allt på grund av prosans stereofoniska egenskaper. Här flätas berättarjagets röst samman med andras och skapar hörselhallucinationer. Rösterna kommer hela tiden från en annan plats i rummet. Vilket också innebär att man som läsare aldrig får grepp om personerna som figurerar i prosan. Allra minst huvudpersonen själv. Den enda av de fem seriemördarna som är ren fiktion.

Kaninen, Aposteln, Clownen och Odjuret. Dessa fyra personer med autentiska förlagor befolkar ibland ett hotellrum i (förmodar jag) Las Vegas. Mot slutet befinner de sig dessutom tillsammans på en scen, men oftast gör de jaget sällskap en och en; berättar sina historier för henne, som de mördar tillsammans med. Ett jag som i bokens inledande skeden har varit med om civilisationens framvällande på den nordamerikanska kontinenten. Som har sett dammar byggas, städer skjuta i höjden, atombomber sprängas och kasinon raka in sina första vinster. Ett jag som boken igenom fyller sig med socker och choklad, karameller och pannkakor. Söt och kväljande mat som för tankarna till förruttnelse. Och längre ändå ...
För nedlagd i varje prosalyriskt parti ligger även delar av den större berättelsen. En försäkran om att detta inte enbart ska handla om Jeffrey Dahmers konserverande av kroppsdelar eller om John Wayne Gacys karriär som mördarclown. Berättelsen om seriemördaren är ju, som vi alla vet, berättelsen om USA.

Men tack och lov är inte Lotta Lotass en författare med ett tydligt uppdrag annat än detta: att förhålla sig till fiktionen och framställningen så ärligt som möjligt. De enkla politiska slutsatserna undviks, och istället driver det vackra och klara - källvattenfriska språket - genom den heta Nevadaöknen; blottar hålrum, grottor, gångar och frammanar landskap. Det är mördarnas ensamhet och försök att knyta människor till sig, deras förvridna kärleksbudskap som ekar mellan de olika sedimentära lagren i texten. Och den moraliska kamp som förs mellan pärmarna försiggår på metanivå.
En kamp som i bokens inledande partier markeras av klammerparenteser. Här kritiserar berättaren sin bristfälliga framställning. Ställer frågor om det överhuvudtaget är möjligt att genomföra projektet:
".../ Om det skall fungera, om jag skall ha täckning för det, måste jag se det med egna ögon. Att läsa det andra skrivit och titta på bilder, att försöka föreställa sig och tänka sig hur det ser ut blir bara halvdant och oklart och ofulländat. Det blir tydligt att det saknas erfarenhet bakom orden. Om jag skall nå fram till det resultat som jag tänkt mig, finns det bara en sak jag kan göra. /.../ Jag får ta det ena med det andra och låta det gå ihop utan att sätta någon press på mig själv om att jag skall försöka hålla det isär. Det kanske i själva verket hör ihop. Det kanske låter sig ledigt och enkelt flätas samman. Om jag inte prövar nu så blir det aldrig gjort."

Dessa klammerparenteser hör till bokens mest skrämmande partier. Inte för vad som där dryftas, men på grund av att de ganska snart försvinner ur handlingarna. En berusad berättare tjusad av seriemördarens renhet och/eller målmedvetenhet kastar sig in i dansens virvlar, drar med sig den intet ont anande läsaren, som efter ett tag helt har glömt bort att det fanns frågetecken i bokens begynnelse. Men kommen så långt i Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, är man lika hjälplöst fångad som råttfångarens barn. Mer än gärna följer man Lotass vackra toner mot underjorden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.