Det är inte helt lätt att hitta till Big Love fast dörren står öppen. Skylten är minimal och väggarna vita och den pågående utställningen - Sofi Lardner-Häggströms rekonstruktion av ett sabbat foto stiliserat till svarta och gråa plattor - är återhållsam på ytan. Big Love har adress Tunnbindaregatan vid Kvilletorget, någonstans mittemellan Wieselgrensplatsen, Lundbyleden och Ramberget. Placeringen på Hising Island verkar inte bara vara en slump - och om det varit det från början, så har läget numera blivit en del av Big Loves koncept.
Kvillestaden med sina landshövdingehus påminner både om en småstadsenklav och om något som blivit över när modernisering och rivningsiver dragit fram. Ett stenkast därifrån ligger platsen för den tragiska diskoteksbranden och Backaplan med sitt kaotiska myller av butikshangarer. Man förväntar sig kanske inte i första taget att hitta ett konstgalleri här, även om Backateatern nästan ligger runt hörnet.
Men det var här som Daniel Rehn och Jonathan Josefsson i januari 2004 på galleriets första vernissage med dunder och brak satte galleriet på kartan genom att utföra konstperformancen Battlefield. Daniel, som då var gäststuderande på Valand, utmanade Jonathan, från HDK, till en tävling/battle, som resulterade i åtta verk som de gjorde tillsammans under en vecka. Här uppstod the "big love wall" för första gången.
Frågan är om inte Margot Jacobs och Daniel Rehn som driver Big Love är riktiga eldsjälar. De brinner för sina idéer och verkar ännu inte ha gått ner sig i penningjaktens träsk utan visar en stark tilltro till konstens förmåga att åstadkomma något mer än att bara hänga på en vägg och förhoppningsvis öka i värde. En inställning som inte är helt oproblematisk eftersom krassa fakta som till exempel lokalhyra inte går att trolla bort. Just när jag kommer dit och träffar Daniel är galleriet faktiskt inne i något av en kris eftersom de är på vippen att tvingas släppa ifrån sig lokalen för att pengar saknas till hyran. Det är också sista dagen innan de stänger för sommaren och stämningen är inte helt i topp. Daniel är ensam där för tillfället, eftersom Margot är anställd som designforskare vid Interaktiva Institutet och sköter Big Love vid sidan om. Enligt Daniel är det hon som fixar de flesta kontakterna och om jag fattar rätt ger hennes jobb värdefulla inblickar som de kan dra nytta av. Tyvärr blir det aldrig så att jag träffar Margot öga mot öga, eftersom hon är ute på en av sina många affärsresor, men vi samtalar via e-posten.
Daniel som är konstnär började som graffitimålare för femton år sedan och har sedan prövat de flesta ismer: Han har slutat måla på gatan men använder ibland sprayburken till sina verk, som han karakteriserar som något mittemellan barnteckningar och abstrakt landskapsmåleri. 1999 deltog han i Stockholm Underground, utställningen som väckte moralpanik och stängdes men snart öppnades igen.
Trots att han vurmar för Big Love känner han av dilemmat med konstnärsdrivna gallerier, att det är svårt att få tiden och energin att räcka till för både den egna konsten och för administration och publikkontakt.
Margot och Daniel har själva målat om och inrett den lilla lokalen några trappsteg upp från gatuplanet och bland annat monterat in en ny vägg för att göra rummet mer ändamålsenligt. Hittills har de finansierat verksamheten mest ur egen kassa men medger att de inte gjort så mycket än för att bli sponsrade - och de har ju inte heller önskat arbeta på det sättet.
Margot:
- Vi startade inte utifrån en affärsplan utan med en förhoppning om något bättre och mer tillgängligt än de etablerade gallerierna. När jag först kom hit (till Göteborg) träffade jag på så många kreativa människor - konstnärer, designers, musiker - men ingen verkade veta vad de andra höll på med. Det tyckte jag var synd. Jag kände igen fenomenet från andra platser jag bott på, i Italien och New York, och ville göra något åt det.
- Big Loves koncept är att sprida kärlek och skapa möjligheter för konstnärer, förklarar Daniel.
Helst vill de visa uppstickande, interaktiv konst och new media av unga och oetablerade konstnärer. Big Love ska vara en plats dit vem som helst kan komma och jobba och där man kan diskutera och utveckla projekt, även om man aldrig ställt ut förut.
- Man får mycket feedback när man hjälps åt, säger Daniel.
I Big Loves bulliga logotyp är o:et utbytt mot ett rött hjärta. Även hemsidan (www.somelove.org) för fram ett kärleksbudskap. Det slår mig att det var längesen man hörde någon koppla ihop kärlek och konst. Jag undrar om inte en massa 70-talsidéer går igen här, att konsten ska vara till för alla och att mycket föds i ögonblickets spontanitet och i mötet mellan människor. Själv associerar jag i förbifarten till Joseph Beuys och hans alternativa högskola för kreativitet.
Daniel ler och säger att några besökare faktiskt gjort sådana jämförelser, men att de själva aldrig tänkt på det som 70-tal utan som idéer de tror på och står för. Och han trycker hårt på detta med ett forum för oetablerade - en idé som inte realiserats än är att öppna för vem som helst som vill ställa ut. Fast det kan medföra vissa svårigheter.
Margot:
- Vi ser oss inte främst som ett galleri utan som ett ställe som ger utrymme för inspirerade själar att göra något av vad som helst.
Om detta gäller konstnärerna så undrar jag vilken deras publik är.
Margot:
- Vi hoppas att det ska vara alla som är intresserade av konst och kreativa happenings. Det beror också på hur man definierar "publik". Till exempel går många förbi på gatan och spanar genom fönstren även om de aldrig tar steget in. Eller bilar som långsamt passerar, ibland med hela familjer som pekar på det senaste verket som hänger på väggen. Men majoriteten av dem som faktiskt kommer till galleriet är yngre och många är själva konstnärer, musiker eller designers.
Den här speciella platsen i Göteborg, finns det några fördelar med den, undrar jag.
Margot:
- Vi gillar Hisingen. Jag har en ganska romantisk syn på det som en arbetarnas ö. Jag kan föreställa mig hur Göteborg var förr när det var en fantastisk hamnstad. Men Hisingen verkar lite sänkt nu, folk tror att det ligger så långt bort, men Kville är en av de stadsdelarna som ligger allra närmast downtown.
Margot som är amerikanska använder ordet downtown för centrum. Det ger en rätt skön känsla som får Göteborg att kännas större. Hon bodde ett tag i Lower East Side och East Village på Manhattan, nergångna stadsdelar som drog till sig fattiga konstnärer och intellektuella. När hyrorna rakade i höjden flyttade en del konstnärer till platser som Williamsburg i Brooklyn. Många var först skeptiska till Williamsburg, berättar hon, eftersom man måste ta sig dit via en bro från Manhattan. Men snart insåg folk att Williamsburg låg närmare downtown än vad stadsdelarna uptown gjorde, även om det fanns vatten emellan. Hon säger att Daniel och hon brukar skoja om detta, för även om Göteborg absolut inte är New York ser hon intressanta paralleller mellan fenomenet Williamsburg och Hisingen, fast i mindre skala förstås.
Hur ser de då på Göteborg som kulturstad?
- Göteborg har ett friskt flöde av aktiviteter som gör att det inte blir enformigt, tycker Daniel.
Margot:
- Knepig fråga. Här finns många utbildningsinstitutioner och det bidrar säkert till stadens atmosfär, många skärpta unga människor som har mycket gemensamt. Men jag tror det kan finnas utrymme för mycket mer. Fler människor skulle kunna involveras och börja samtala med varandra. Jag ser konsten som en fantastisk plattform för kommunikation och diskussioner.
Kulturpolitiken är heller inte helt glasklar.
Margot tycker det verkar som om kulturpolitikerna har lättare för att ge stöd i ord än i handling. För även om politikerna efterlyser kulturaktörer som ska göra ditt eller datt, så kan de ändå ha svårt att backa upp ett projekt när det väl blir av. Det blir ett dödläge till nackdel för kulturella happenings.
Om man spånar framåt, hur tror de att det ser ut om ett par år för galleriet?
Margot:
- Det är den svåraste frågan av alla. Just nu vet vi ju inte om vi överlever till augusti. Vi vill verkligen att Big Love ska stå öppet för alla och envar och det har inte handlat om att tjäna pengar utan om att stödja kreativa idéer. Det har varit underbart det vi har fått göra, men det har gått hårt åt vår ekonomi.
Goda nyheter är emellertid att de nu fått bidrag från Nordiska kulturfonden för att ta hit konstnärer från andra nordiska länder som ska kunna arbeta och ställa ut på galleriet. Pengar som inte kan användas till underhåll av lokalen. De kastar fram en önskan om att kunna ha en sådan utställning ungefär var tredje månad.
Å ena sidan har man alltså rätt stora planer å andra sidan tränger sig den bistra verkligheten på med hyror och avgifter. Det är de fria kulturutövarnas villkor. Institutionerna har säkrare ekonomi men är mindre flexibla.
Till sist försöker jag pressa Margot lite om vilken utställning som varit mest lyckad. Men hon viker inte en tum från sin generösa syn på konsten och menar att även begreppet framgång kan diskuteras. Antingen det kommit få eller många besökare så har hon och Daniel ändå lärt sig något nytt varje gång och det är det viktigaste. Och tilllägger hon som en slutkläm - om en utställning lyckats påverka en enda person, har förgyllt någons dag och fungerat som ögonöppnare så är väl det en framgång! Eller som hon säger på sitt eget språk: "Even a crowd of one is worth it."
