Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

3hsECQJHnOrQo4QTDcyRp7KYw54.jpg

Markoolio är fortfarande ett barn

Marko Lehtosalo går under sitt sommarprat i barndom på flera vis. Den finske artisten berättar om sin ungdom i Orminge, använder ord som "stridspitt" och lyckas överlag fint, tycker Jonathan Bengtsson.

Ett manus ska inte skrivas som ett poem för en viktoriansk ungmö med stora bronslås över underkläderna. Detta har Markoolio förstått.

Andra sommarpratare förkonstlar gärna. Marko Lehtosalo tar istället tag i språket från undersidan: svärord smiter in genom programmets väggar som råttungar. Trubbiga, barnsliga metaforer får de nittio minuterna att röra sig från sida till sida. Utan större kulturellt samvete används fraser som ”stridspitt”.

Den finske artisten uppehåller sig gärna i ungdomen. Inte bara i hur, utan också vad han berättar om. De sentimentala fartomslagen in i karriärens början är fina: lyssnaren sugs tillbaka till sin egna tonårstid. När man hängde utanför mataffärer och höll ledan på avstånd genom att dricka stora tunnor med Eldorado-cola och pissa lite på varandra i duschen efter gympan.

Till och med lumpen, denna zon av livlösa historier, gör Markoolio någorlunda ny. Och när han berättar om hur morsan sopades runt av spritstinna karlar fräter känslorna genom hörlurarna.

På sitt eget vis är Marko Lehtosalo fortfarande ett barn – det är med ett barns enkelhet han redogör för sin livsteckning. Hans sommarprogram är fint precis därför.

Sommarpratare 13/7: 13 Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi

Läs mer om Sommar i P1
Mest läst