Jag hör hemma på Bokmässan.
Och inte alls för att mamma jobbade på bibliotek och mitt första jobb var att sitta vid utlåningsdisken och stämpla återlämningsdatum (när hon inte tittade brukade jag rekommendera min dåvarande favoritbok, Tvekampen av David Morell, till fina damer).
Utan för att alla – varenda kotte – hör hemma på Bokmässan.
Det spelar ingen roll om du aldrig varit där eller om du varit där vartenda år sedan starten 1985, så snart du kliver ut på den asfaltsgrå stålullsmattan omsluts du, folkströmmen för dig framåt, du surfar fram mellan de vita gipsväggarna. Ungefär som när du promenerar på Manhattan, brukar jag tänka, du behöver bara falla in i tempot, lära dig navigera i gatunätet, och genast är du lika mycket New York-bo som någonsin Tom Wolfe eller Annie Hall.
Väl inne – i går ormade sig kön över hela entrétorget – vill du aldrig lämna. Och det säger sig självt, för vi vet ju alla vad som lurar där utanför. Stort, bullrigt och blåsigt. E-ve-ne-mangs-strå-ket. Det måste skrivas så, helst i blockbokstäver och med utropstecken, och skrålas som en fotbollsramsa, för annars är det ingen som tar någon notis längre. Kontrasten till Bokmässan är total, sibirisk tundra snarare än Manhattan. Som om mässledningen hade plockat bort alla mindre utställare och bara tillåtit Bonniers, Piratförlaget och Wahlström & Widstrand. Se där ett frejdigt evenemang.
Det borde vara obligatoriskt för Göteborgs stadsbyggnadskontors anställda att besöka Bokmässan. Varje år. Samtliga fyra dagar. De borde ha med sig måttband och millimetermäta de trånga korridorerna, det finmaskiga kvartersnätet, de intima torgen, och sedan ställa det mot antalet besökare, runt 25000 per dag. Lika många som i en mindre svensk kommun. På totalt 12850 kvadratmeter. Och så borde de gå tillbaka till sina CAD-datorer och rita om vartenda ett av alla planlagda bostadsprojekt.
Inte för att jag skulle kunna leva hela mitt liv, varenda vardag, på Bokmässans intensiva gator och torg – även om jag inbillar mig det när jag är där. Men det är som Jan Gehl, den danske stadsplaneringsgurun, lär ha sagt när han fick se planen för Bo01-området i Malmö: ”Det ser fint ud, men hvis du halverer alle afstande blir det bedre!” Så borde Göteborg tänka. Här finns en farlig tendens att planera glest och klumpigt, till och med när ambitionen är småskalig kvartersstad. Skeppsbron är förstås det mest aktuella och flagranta exemplet. Enligt ritningarna ska Skeppsbrokajen vara 40 meter bred.
Bred som Avenyn.
Jag betvivlar starkt att någon någonsin kommer att känna sig särskilt hemma där.
är arkitekturjournalist. Anser för övrigt att planerna på Gothias tredje torn bör förstöras.
