Mest låter det som en dålig Norgehistoria, tänker jag. Norrmännen som brukade ordna ”internationella” arkitekttävlingar där allt informationsmaterial var på norska och alla inskickade bidrag skulle vara skrivna på bokmål (detta var före Norge blev en av Europas mest spännande arkitekturnationer).
Men så kontrollerar jag instruktionerna och, jo, hon har ju rätt arkitekten på det världsberömda kontoret som ringer och beklagar sig:
”Swedish is the competition, contract and project language”, står det tydligt och klart i tävlingsprogrammet till skyskrapan på Lindholmen, det som är tänkt att bli Nordens högsta hus.
”Hur kan man kalla en tävling för ’internationell’ om alla efterfrågade dokument måste vara på svenska?” undrar hon. ”Och vilka är det som sitter i juryn? En massa lokala namn som jag aldrig hört talas om.”
Och det stämmer också, ser jag nu, juryn är så svensk som den kan bli, så göteborgsk som den kan bli, med stadsarkitekt Björn Siesjö och representanter för entreprenören SEFA och Sveriges arkitekter och Älvstranden utvecklings AB. Inte en enda utlänning, alla pratar svenska. Än så länge – två juryplatser återstår fortfarande att tillsätta.
”Det får mig att ifrågasätta huruvida internationella deltagare faktiskt är målgruppen och om mitt kontor ens har någon chans”, säger hon.
Särskilt som tävlingen hittills bara nått prekvalificeringsfasen; de tävlande tävlar endast om att få tävla, om att få bli ett av de fem kontor som tillåts lämna ett förslag till det slutgiltiga ”Karlavagnstornet”. Ett urval som juryn borde kunnat klara av att göra med den enklaste skolboksengelska.
”Vår bild av arkitektur-Sverige är att det är rätt slutet”, fortsätter min bekant. ”Och vad är det som säger att det här projektet skulle vara annorlunda? Det är förstås högprofilerat, vi pratar om 60 våningar, 201 meter. Men kanske är den här tävlingen inget mer än en pr-kupp? Ett sätt för lilla Göteborg att skapa uppmärksamhet utomlands? Kanske är det förutbestämt att det ska bli en svensk vinnare?”
Något jag rent reflexmässigt dementerar – ”Of course not!” – här i Göteborg spelar man schysst. Men så kommer jag att tänka på nya Götaälvbron, där en av de fem tävlande är självaste Zaha Hadid, världsarkitekturens verkliga fixstjärna, och att den tävlingen är utlyst redan innan kommunen fått mark- och miljödomstolens godkännande, och att domstolen sa nej förra gången kommunen ansökte om att få bygga en lägre bro än den befintliga, och att väldigt lite tyder på att domslutet skulle bli annorlunda nu.
”Så, vad tycker du? Bör vi delta eller inte?”
Att frågan ens ska behöva ställas…
