Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Mariam Walentin har något andra saknar

Konserten har flera hudknottrande sekvenser när musiken har inbyggda pauser och det är knäpptyst i lokalen förutom lite skrammel från baren.

Konsert

Mariam the Believer

Oceanen, fredag

Bäst: Känslan, rösten, musiken. Hur allt hänger ihop.

Sämst: Många som inte fick biljetter. En större konsertlokal hade varit bättre.

Genre: Pop.

Publik: Slutsålt

MUSIC+AND+ARTS
Mariam Walentin. (Arkivbild). Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT

Jag letar efter ett ord. Inte känsla, inte feeling, och aura känns fel. Mariam Wallentin har någonting som många andra sångerskor saknar. Det märktes redan när hon gick på musikhögskolan i stan och började göra musik med Andreas Werliin i det som senare skulle bli Wildbirds & Peacedrums. I det samarbetet är trummor, rytmer, viktiga; i frijazzstorbandet Fire! Orchestra är hon en av många pusselbitar, men solo, med Mariam the Believer-projektet, har rösten ännu större svängrum. Hon sjunger med ett annat lugn, orden och sången klingar ut och samspelar med tystnaden.

Första gången jag såg henne som Mariam the Believer var helt utan andra musiker. Det var för några år sedan. På höstens turné — både Sverige och Europa — med andra albumet Love everything rykande färsk i bagageväskan, har hon med sig ett band: Felicia Westberg (bas), Anna Lund (trummor), Josefin Rudsten (fiol m m), och Alexander Zethson (klaviatur). Låtarna är mer avskalade, ibland kaosiga jämfört med de raffinerade albumversionerna, men inga jätteskillnader förutom att närvaron är starkare. Hon har ett stort röstregister, från jazz- och soulsång till pop- och r'n'b- finesser, och sjunger med ett stort mod, från röstexperiment, som i introt till To conquer pain with love, till låtar med någon slags powerballadkänsla.

Texterna är tydliga, med kärleksbudskap, utan att det blir för mycket. Det är snarare tvärtom, det finns en enkelhet, en direkthet, som lockar. Konserten har flera hudknottrande sekvenser när musiken har inbyggda pauser och det är knäpptyst i lokalen förutom lite skrammel från baren. Ibland ökar tempot, som på Bodylife och Pieces, komplexa poplåtar med driv, bandet fyller i med sång också, som på den sistnämnda låten som jag först hade svårt för, men som har en inbyggd knorr. Jag gillar när fiolen tar plats, det passar in fint, basen ligger rätt, Anna Lund trixar med trummorna på sitt egna sätt. Snyggt när hela bandet, i Eternity, svävar iväg som Alice Coltrane en stund innan låten fortsätter. Ett spirituellt mellanspel.

Som extranummer kör Mariam Wallentin och Alexander Zethson Everything must change, från The Wind ep:n. Nina Simone har gjort den, liksom Sarah Vaughan. Mäktigt. Vackert. En perfekt avslutning.

Mest läst