Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Maria Näslund: Jag tycker att Anna ska stanna på Tjörn

Det finns alltid anledning att besöka Bohuslän i allmänhet och Tjörn i synnerhet. Den viktigaste kan vara att få uppleva känslan av att äta en hembakad kanelbulle tinad av solvarm granit efter ett dopp i perfekt saltat hav. Kaffet är aldrig godare och sommaren mer närvarande än just då.

Och så har vi Anna. Den spanske konstnären Jaume Plensas Anna som äger hela ön och som ser nästan ända hem till Barcelona om hon skulle öppna ögonen. Men varför skulle hon göra det? Hon blundar mot solen och ser ut att njuta av sitt fantastiska läge i Pilane skulpturpark. Det är lätt att förstå; även om hon är finalen efter en lång promenad genom natur och kultur har hon besökarna i sitt grepp från start.

Redan när vi kör ner mot parkeringen hälsar hon oss välkomna med sin mycket speciella dragningskraft. Det är storleken förstås - ett fjorton meter högt huvud placerat på toppen av ett berg - men också det marmorvita mot den blå himlen och den utdragna formen som gör sig så bra precis där. 

Vi ställer oss i kön som ringlar förbi de tre bajamajorna, och betalar inträde i den lilla boden. Barnfamiljer i cykelhjälmar, högljudda amerikaner, tanter med fikakorg, Tjörnbor på promenad med sina hundar – det är konst som lockar lika brett som Håkan Hellström. I kassan bråkar en dam om dålig skyltning ”ända från bron” och jag är så nära att lägga mig i och säga att det är väl för tusan bara att följa huvudet. Follow the head och sluta gnäll. Men så minns jag att jag har två tonåringar med mig och att det räcker med betydligt mindre för att vara bortom-all-räddning-pinsam. Och har man väl fått med sig barnen på konstutställning så gäller det att vara smidig, i alla fall tills man fått in dem genom entrén (lex Louisiana och Uppsala slott, som vi kallar det i vår familj).

Väl inne i den härligt vilda parken börjar resan mot Anna. Vi tittar på Sophie Ryders sovande fötter i ståltråd och funderar på hur många meter det egentligen går åt till en jättetå. Vi fnissar åt tanter som kämpar med selfies tillsammans med Mohannad Solemans stegrande häst och jag försöker utan framgång lära ut att bohuslänsk ljung är bland det vackraste som finns. Överallt tittar Annas huvud fram - bakom ett träd, ovanför en klippa, i ljungen. Tittut.

Vid de tio figurerna på stolar i en ring är syskonbråket ett faktum. Hon sa det och då sa han det och hur långt ska man gå för att komma till det där huvudet. ”Vägen är skruvad som en psykopat min vän, stig till toppen av världen, där änglar leker”, hör jag Håkan svara i mitt huvud men säger i stället: Det blir fika hos Anna!

Sista stigen upp till huvudet är som en saga och på toppen väntar muffins från Runes i Kållekärr. Vi är hemma. Konsten har kallat och besökarna surrar som flugor runt det oberörda ansiktet. Hon gör sig bättre på avstånd, men det hindrar inte selfiestanterna att försöka klämma in både sig själva och skulpturen i samma bild. Vi andas och blundar mot solen.

Jag tycker att Anna ska stanna på Tjörn. Allt annat vore huvudlöst.
 

Mest läst