Egentligen borde man inte bli förvånad.
Egentligen borde man inte bli förvånad.

Maria Näslund: Hyfs kallas det

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Mycket har man varit med om i biosalongen. Folk som äter hela måltider, lägger upp fötterna på ens axlar eller snackar sig igenom en hel film. Prassel, prat och popcorn, surrande mobiler och stinkande grillchips. När jag läste filmvetenskap var särskilt stumfilmerna en studie i snarkningar; alla somnade vi med anteckningsblock och penna i handen. Det blir så om man stänger in unga studenter i ett mörkt rum med en tyst godnattsaga.

Men vad händer om man samlar ett gäng familjer framför en barnfilm? Extra mycket snack och stök får man räkna med. Overaller som ska av och på, klibbiga godisnappar på golvet och bråttom till toaletten – inga konstigheter. Men slagsmål i salongen? Mellan två pappor?

ANNONS

Historien om domaren som bröt ihop och fick köras hem gör mig tokig. En ung tjej vågar sig på att döma i en turnering, trots att hon är oerfaren. Någon gång måste som bekant vara den första. Aldrig att jag hade vågat det, inte som 14-åring och heller inte som 44-åring. Det är ett extremt utsatt jobb.

Att då bli attackerad och hånad av vuxna män kan förstöra precis allt. Det spelar ingen roll att det är gaphalsarna som gör bort sig; de patetiska männen (ja, det är nästan alltid män) får unga domare att lägga av. Just den här tjejen säger till GP att hon tänker fortsätta och det är helt fantastiskt. De flesta hade slutat direkt.

Jag har tre barn som spelar handboll och de har även spelat fotboll. Många cuper har det blivit genom åren och en hel del vuxna utan självbehärskning har man varit med om. Det konstigaste är bristen på empati. En ung och osäker domare inbjuder ju till medkänsla, inte aggressivitet. Är det något som provocerar är det i stället en rutinerad men oengagerad domare som knappt orkar lämna mittcirkeln. Sådana finns, jag lovar.

Biobråket på Bergakungen kan berättas som en galen incident, men domarhistorien är på intet sätt unik. Det händer överallt, hela tiden. Fotboll, hockey, stora klubbar som små – unga domare som får ta skit från ledare och föräldrar är inte svårt att hitta. Ofta ursäktas beteendet med ”heta känslor” eller ”i stundens hetta”. Just känslor är ju en förutsättning för att det ska vara meningsfullt att tävla i idrott; spelarna på planen måste vilja vinna. Men det ger inte vuxna människor rätt att trakassera ungdomar som ställer upp och dömer matcherna.

ANNONS

Tänk lite Bamse här: är man stark (eller i alla fall vuxen) måste man också vara snäll. Eller pröva med Kalle Ankas metod att räkna till tio när den inre explosionen är nära. En annan sak som kan vara bra att veta är att man inte måste släppa ut allt man tänker eller känner i alla lägen.

Hyfs kallas det.

ANNONS