Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Valeria-Luiselli%C2%A9DiegoBerruecos-1_72ppi.jpg
Valeria Luiselli är författaren till boken Historien om mina tänder. Bild: ©Diego Berruecos

Marcel Duchamp hade varit stolt

Historien om mina tänder, Valeria Luisellis andra bok efter den hyllade debuten, är en udda text som ställer stora frågor om konsten. Mattias Hagberg läser en författare som är något stort på spåren.

PROSA

Valeria Luiselli

Historien om mina tänder

Rámus

Översättning: Annakarin Thorburn

Gustavo Sánchez Sánchez är världens bästa auktionsutropare, men eftersom han är mycket diskret är det ingen som vet om det. Han föddes i den mexikanska staden Pachuca med fyra prenatala tänder och kroppen täckt av fjun. Han var så ful att hans far ville byta bort honom, men hans mor höll honom hårt i famnen.

Hans tänder, de fyra prenatala och de som senare tillkommer, är bruna och sneda. Som vuxen byter han ut dem mot Marilyn Monroes, som han ropat in på en auktion i Miami. Hans egna, gamla och nedslitna, lyckas han auktionera ut till ett gäng dementa kyrkobesökare i sin hemstad, med hjälp av fantastiska berättelser om deras egentliga ägare. Tänderna, påstår han, har inte tillhört honom själv utan berömdheter som Platon, Augustinus och Virginia Woolf.

Ja, ni hör själva, en äkta latinamerikansk skröna, full av bisarra infall och oväntade vändningar.

Eller?

Den mexikanska författaren Valeria Luiselli börjar som en äkta Borges eller Bolaño, men hennes text blir snabbt något helt annat. Redan efter ett femtiotal sidor beter sig berättelsen märkligt. En osäkerhet har smugit sig in. Vad är det egentligen jag läser?

Historien om mina tänder uppför sig mer som en konstinstallation än en roman. Berättelsen blir mer och mer fragmentarisk, texten ersätts av bilder och tidslinjer.

Det är dunkelt, uppsluppet och förvirrande – allt på en och samma gång.

I bokens efterord berättar Valeria Luiselli om bokens tillkomst. 2013 blev hon inbjuden att skriva en skönlitterär text till en utställning på det välkända Galería Jumex, utanför Mexico City. Utställningen hette Jägaren och fabriken och hennes text skulle handla om broar – eller avsaknaden av sådana – mellan konstverken, galleriet och den större kontext som galleriet var en del av, det vill säga juicetillverkaren Jumex och dess anställda.

Valeria Luiselli valde att involvera fabrikens arbetare i skrivprocessen. Bokens första avsnitt lästes upp för en grupp anställda. Deras diskussioner och vardagliga samtal efter uppläsningen spelades in och skickades till Valeria Luiselli, som lyssnade och tog intryck av synpunkter och funderingar innan hon skrev nästa avsnitt. Och så vidare.

Framför allt fick diskussionerna på fabriken Valeria Luiselli att fundera över gamla, traditionella frågor inom konstvärlden: Hur får ett verk sitt värde? Hur förändras det värdet av upphovspersonens namn eller rykte, och av de berättelser som kopplas till detta namn?

Historien om mina tänder är alltså en sorts svar, eller snarare replik, på den sortens frågeställningar. Själv beskriver Valeria Luiselli texten som en omvänd ”duchampisk process”. Vad händer med ett konstverk när man distanser sig från galleriet och dess kontext?

MUGTYXZJ2-lqhFKquML3OGaw_QI.jpg
Omslag till Valeria Luisellis Historien om mina tänder..

Som ett underlag för den typen av funderingar är den här texten underbar, ja, faktiskt helt magisk. Men som skönlitteratur är den mer problematisk. Precis som i debutromanen, De tyngdlösa, tar konstruktionen över på bekostnad av gestaltningen. Historien om mina tänder är infallsrik och intelligent, men den griper aldrig tag i mig på riktigt. Det är synd, men också förlåtligt. Valeria Luiselli är trots allt något stort på spåren.

Mest läst