Man får vara uppmärksam

ANNONS
|

I boken Congratulations samtalar curatorn Richard Julin med konstnären Pipilotti Rist inför hennes utställning på Magasin 3 i Stockholm i år. I en listig omkastning säger han att han inte vill fokusera på verken, eftersom de talar för sig själva, utan på arbetsprocessen och vad som inspirerar till den. Varvid Rist svarar att hon visserligen bär på en dröm om att hennes konstverk skulle kunna funka utan omgivande stories, men att curatorns arbete ställer henne inför en utmaning.

Även om det kanske mest var en ömsesidig artighetsgest, så dyker passusen upp i minnet när jag tittar på sommarens satsning på Hasselblad center, Ny nordisk fotografi. Utställningen med undertiteln Sense of loss - sense of gain visar bilder tagna av unga fotografer nominerade till Victorstipendiet samt nya verk av förra årets stipendiat, Daniel Andersson.

ANNONS

Konstnären ställs förstås inför prövningar, men hur utmanas egentligen publiken?

Unga konstnärer i början av sina karriär förväntas ju visa prov på tendenser i samtiden.

Det är numera snarare regel än undantag att man matas med maffig information och vägledning inför museibesöket. Vilket naturligtvis är matnyttigt och bra. Men det riskerar också att på förhand placera in verken i en kontext som kan kännas förutsägbar. Som om publiken till varje pris måste tolka allt "rätt" och förväntas leta efter spår som bekräftar. Inte så spännande.

Och i så fall undrar man hur är det är med fotograferna själva, är de verkligen undersökande som ofta påstås eller jobbar de med att knäcka koderna för sitt eget deltagande i samtidens fotografi?

Det mest slående vid en första anblick är mycket riktigt föreställningen om individens sårbarhet och vilsenhet. Som det gärna blir i ett sammanhang där var och en är totalt ansvarig för sin egen lycka eller olycka.

Men är alla dessa fotografier verkligen så renons på politisk och kollektiv handlingskraft som man vanemässigt vill tillskriva den samtida konsten?

Anna Linderstam visar personporträtt i helfigur. I motsats till såpabimbos demonstrerar människorna en osäkerhet i förhållande till kroppen. En kvinna (självporträtt?) i rosa linne, långbyxor och högklackade skor poserar stelt och ograciöst framför ett fördraget rött draperi.

ANNONS

En illustration kanske till paradoxen att vi i hälsorapporter påstås ha förlorat kontakten med kroppen och dess signaler, samtidigt som denna kropp mer än någonsin är i rampljuset. Men kan betraktaren verkligen lita på sin tolkning av kroppsspråket här?

Under titeln Hello, peeping Tom visar Nadja von Bahr upp några porträtt av unga kvinnor med outgrundliga ansiktsuttryck. Varav ett är en kvalitetsmässigt ypperlig parafras på Vermeers Flicka med örhänge. Smygtittarnas paradis består som bekant numera inte bara av lättklädda flickor på stan utan breder också ut sig på chatsidor där en ömsesidig voyeurism frodas i skydd av förhoppning om oskuld och anonymitet. En skön ny värld som ingen tycks ha något riktigt grepp om ännu.

Mer komplicerad i sin uppdämda sexualitet är Ann Eringstams arrangerade scen med en leende vuxen man och en flicka som tillsammans klappar ett rådjur. Tecknade schematiska dekonstruktioner av bilden, inte olika brottsplatsskisser, avslöjar att han har en pistol dold i byxfickan. För mig är detta lika mycket en politisk bild av hotande vardagsfascism som en djuppsykologisk tablå.

Även Nadja Bournonville ger i ett urval olikartade bilder prov på individens försök att orientera sig i rummet. Jag föll för tavlan med svartvitt mönster, som på närmare håll visar sig vara ett gytter av pytteliten text. Rubrik: "Things as they are." Men hur ska man lyckas se dem?

ANNONS

Katarina Elvéns sensuella och skuggrika närbilder av tyger, förklädnader kanske, lämnar över till Laura Nissinen, som står för de formmässigt mest annorlunda bidragen. Hennes upprepade fotografier av månen har rytmiserats till något som liknar grafisk framställning av minimalistiska dikter. Vackert. Välgörande. Skulle kunna bli spännande tyger.

Kalle Sanner, Johan Bergström och Emma Fredriksson jobbar med igenkännliga tecken från den yttre världen. Medelklassens traditionella trädgårdsmöbler placerar Bergström i nattmörker. Sanners jordglob med vidhängande sladd förändras bara marginellt när ljuset skiftar. Och Fredrikssons karga landskap, som bör locka naturälskande turister, har bergstoppen dold i dimma. Man får vara uppmärksam.

Som en kommentar till antagandet att bilden av verkligheten hela tiden kan konstrueras om låter Mikael Näsström besökaren kombinera fritt bland en massa diabilder av skogen.

Slutligen Daniel Andersson, hans bildsvit Predicting the harvest är en mångtydig berättelse om olika "bondetyper". Herrar med skägg och konstfulla mustascher, som både är godmodiga karikatyrer och skrämmande exempel på hembygdskultur som kan spåra ur.

Även om många fotografer en längre tid jobbat med porträtt och självporträtt så är det uppenbart att det går att utvinna mer ur den trenden än bara självbespegling.

Utställningen är väl värd att se och antyder olika utvecklingsvägar.

ANNONS