Malin Lindroth: Jag vill inte jubla under grupptryck

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Bland det mer pinsamma man kan uppleva på teatern är att vara den enda som sitter när resten av publiken förenas i stående ovationer. Senast det hände tog det väl två sekunder innan bänkgrannen började kasta arga blickar. ”Försök nu visa lite respekt”, sa blicken och dansade mellan mig och min lika sittande väninna. ”Jag tror faktiskt vi måste...”, väste väninnan och trasslade sig upp i en sött kompromissande pose: halvstående med lätt böjda knän.

En ensam person som sitter när alla andra står blir inte bara plågsamt synlig utan dessutom mycket lätt att missförstå. Vad min bänkgranne tycks tro är att jag sitter här och demonstrerar missnöje med pjäsen, men faktum är att jag tycker att pjäsen var ganska bra. Inte livsomstörtande bra, men tillräckligt bra för att den ska göra intryck. Men därifrån till stående ovation? Nej, jublet vill jag spara till det som verkligen får min värld att gunga. Alltså sitter jag kvar så länge det går, fastnaglad i plyschfåtöljen, medan känslan av grupptryck sluter sig omkring mig, som vakuumförpackande plast.

ANNONS

Situationen känns bekant. När jag tänker efter kan jag konstatera att detta sittande börjar bli ett återkommande problem. Hur ofta hände detta säg på nittiotalet? Någon gång om året? Nu blir det stående ovationer under tre av fem teaterbesök och jag är inte säker på att trenden är av godo.

”Jag vägrar att vara del av den farsot som raseri-delandet har blivit” skrev Emanuel Karlsten i en ledarkrönika i DN häromsistens, apropå indignationsstormar i sociala medier. Lite samma sak kan jag faktiskt känna när jag sitter här. Som om jubeltrenden och indignationen inte alls var varandras motsatser utan två sidor av samma mynt.

Missförstå mig inte. Jag tycker att man ska vara generös. Att se och erkänna vad andra gör är livsnödvändigt och självklart ska man jubla – om man nu känner sig jublande. Vad jag vänder mig emot är den ökade pressen på unisona känslouttryck och den känslomässiga bedövning som jag misstänker blir följden. Oavsett var den sker, på Facebook eller här, gör den mig lika illa till mods.

Kan det verkligen vara möjligt att alla vi här inne är lika golvade av pjäsen? Rimligare vore väl om tjugo personer stod, sjuttio satt och tre redan hade lämnat lokalen? När jag inte längre står ut med att vara så ensam som man ofrånkomligen blir som enda sittande och resignerat ställer mig upp kommer jag inte från känslan av att jag gör avkall på något mycket viktigt. Nyanserna antar jag.

ANNONS
ANNONS