Majken Johanssons brustna hjärta

Recension: Majken Johansson blev frälsningssoldat men fortsatte skriva genial poesi. Hon vittnade om mycket, men teg om sitt stora livstrauma. Paul Tenngart har gått igenom ett omfattande material dagböcker, brev och utkast.

ANNONS
|

Hon presenterade sig som Ma-haha-jken Joha-honsson i sin första diktsamling. Den hette Buskteater och det var 1952. När hon dog fyra decennier senare hade hon hunnit bli något av en ikon med sina fantastiska dikter, sitt breda leende och kasken från Frälsningsarmén hårt knuten under hakan.

Paul Tenngart inleder sin bok Livsvittnet. Majken Johansson med att redogöra för innehållet i obduktionsprotokollet. Där står det att dödsorsaken var att en hinna kring hjärtat brast. Jag skulle vilja säga att hon dog av brustet hjärta. Och till de stora behållningarna av Tenngarts bok hör att man kan följa hennes hårda och förtvivlade kamp för att vara en helhjärtad människa.

ANNONS

Majken Johansson blev genast ett stort namn på den litterära scenen. Hennes galghumoristiska, sarkastiska och språkekvilibristiska dikter talade rakt in i efterkrigstidens desillusion. Buskteater är fylld av fyndiga grimaser över människans ömklighet och hyckleri, men också över det egna jaget. ”Mitt valspråk är/att thékula färgar lackmuspapper/ gult” fortsätter hon sin poetiska presentation. Det finns ingen Gud, inga ideal, inget att tro på mer än det materiella.

Majken Johansson var något av ett poesins underbarn. Fräck, skarpsinnig och uttrycksfull. Rolig, men i grunden full av förtvivlan. En förtvivlan så stor att den till slut fick henne att falla på knä vid Frälsningsarméns botbänk och lägga sitt liv i Guds händer.

Berättelsen om den begåvade poeten från Lund, hennes ångest, alkoholism och omvändelse har varit en favorit i repris. Det är en uppbygglig berättelse och den passar bra både i media och som vittnesbörd. Men det är knappast hela sanningen. Majken Johansson blev visserligen en glad soldat i Frälsningsarmén, men hennes livskamp fortsatte, ångesten släppte inte och återfallen var många.

Det som förvånade litteraturkritiken var att hon, trots att hon var med i Frälsningsarmén, fortsatt skrev så bra poesi. Det som förvånar när man läser Tenngarts bok är att hon orkade.

ANNONS

För femton år sedan skrev Majken Johanssons sambo Karin Hartman hennes biografi. Bottenglädje kallade hon den med ett citat från dikten Den som blir läkt. Bottenglädjen / räcker för alla bottenlägen lyder hela strofen. Och kanske var det så att den bottenglädje som Majken Johansson fick genom sin gudstro bar genom de flesta bottenlägen. Karin Hartmans biografi ger, till skillnad från Tenngarts bok, det intrycket.

Tenngart har som den förste efter Hartman fått tillgång till Majken Johanssons efterlämnade skrifter. Det är ett omfattande material av dagböcker, brev, rapporter från seanser, redogörelser för drömmar, utkast, opublicerade dikter och det som hon och Hartman kallade Tynklappar. Tenngart behandlar det som en helhet. Som en gammal­dags biograf går han fram och tillbaka över privatanteckningar, brev, journalistik och dikt för att hämta material om hur Majken Johanssons vittnade om sitt liv.

Tenngart ser hela Majken Johansson textproduktion som ett enda långt vittnesmål. Och det har jag verkligen inget att invända mot. Problemet är att hon vittnar om så olika saker i olika typer av texter.

Under hela sin karriär skrev hon och talade mycket om sin svåra uppväxt som fosterbarn med en psykiskt sjuk fostermor. Hon skrev och talade också mycket om sin ångest, om sitt utanförskap och sin övergivenhet. Alkoholismen nämndes i intervjuer men aldrig i dikt. Och om det som, enligt både Hartman och Tenngart, var hennes stora livstrauma och som hennes privatanteckningar är fulla av kunde hon bara tiga i dikten och i offentligheten.

ANNONS

När Majken Johansson var tjugofem år träffade hon genom en kontaktannons den tjugotvå år äldre affärskvinnan Solveig Borg. Hon blev hennes livs kärlek. Deras relation var kort och stormig. Efter ett gräl tog Solveig sitt liv redan året därpå. Det är början på historien om omvändelsen två år senare. Men om detta kunde Majken Johansson aldrig vittna vare sig offentligt eller i diktens form.

Det är, som Tenngart visar, påfallande svårt att bestämma könet på den älskade i alla Majken Johanssons kärleks-, längtans- och sorgedikter. Solveig Borg som efter sin död, enligt privatanteckningarna, tycks ha spelat huvudrollen i Majken Johanssons liv förekommer som mest med ett kryptiskt S.

En av de reflektioner som Tenngarts Livsvittnet. Majken Johansson obönhörligen leder till är vad man kan vittna om var och när. Alla vittnesmål, vare sig de ges i diktform eller antecknas i en privat dagbok, är med nödvändighet ett urval. Det är också de dokument som finns i arkivet. Ibland kan till och med det som inte finns med vara det mest intressanta.

När Paul Tenngart upptäcker att det saknas blad i de dagboksanteckningar, där Majken Johansson berättar om natten då Solveig dog, misstänker han att Karin Hartman tagit bort dem och börjar fundera på vad som mer saknas. Det kan man nu inte veta. Man kan heller inte veta varför Hartman tagit bort dem, om hon gjort det. Det vi vet är att mycket av det som finns i dagboken inte finns i dikten eller de offentliga, religiösa och sekulära, vittnesmålen, vilket återför oss till frågan om vad man kan säga var och när.

ANNONS

Att Majken Johanssonvar bisexuell eller homosexuell får knappast någon att höja på ögonbrynen i dag. Inte heller att hon levde promiskuöst och var alkoholist. Att hon var en troende och glad soldat i Frälsningsarmén kan nog vara en svårare nöt att knäcka just nu.

ANNONS