Kjell Alinge ringde då och då. Det blev alltid speciella samtal, vidsträckta och oförutsägbara, precis som hans radioprogram. Han var ju så nyfiken, full av upptäckariver, en resenär i ljuden och berättelserna om världen. Han behövde dialogen om det nya och okända, kanalerna utåt och inåt, uppslagen och infallen som fick vardagen att framstå i ny dager. Ständigt på spaning, ivrig och entusiastisk, men också irriterad på all fyrkantighet. Alla idiotiska etiketter och förutfattade meningar.
Man kände det med en gång när han ringde, att musiken och samtalen om musiken verkligen hörde ihop och att de var en del av en livshållning. Det fanns trådar bakåt och framåt, in i litteraturen och filmkonsten, från det experimentella till det populära och tillbaka igen, och allt var i rörelse. Började man prata om nånting, Åke Hodell eller Bo Widerberg, hamnade man snart någon helt annanstans, och plötsligt kunde man höra hur han lyssnade på vardagsorden samtidigt som han uttalade dem. Ordet dörr blev något fantastiskt, påtagligt och obekant på samma gång.
En av förklaringarna fanns i förbindelserna med poeten och musikern Thomas Tidholm som Kjell Alinge hade lärt känna i mitten av 1960-talet och började göra experimentella radioprogram tillsammans med 1967-68. I en text kallad Att landa har Alinge beskrivit ett besök hos Tidholm vid denna tid. Det stod en gigantisk radioapparat i lägenheten och på den började de skruva in kortvåg på högsta volym.
"Där hördes snurriga läten på fyrtionio språk och schlagers från Sovjet, Holland, Algeriet, Frankrike och morsesignaler mellan olika fartyg. Vi satt hela natten och sökte vidare. Thomas fru somnade. Ibland lät ljuden som vi hade besök av elektriska bläckfiskar som talade i tungor. Ibland lät det som vi hörde fjällvindar inne i tunnelbanor under djungeln. Vi satt i timmar. Frun började undra vad detta skulle tjäna till och svaret var att just detta var ett sätt att faktiskt landa i världen och på så vis bättre kunna leva och andas."
Kjell Alinges egna radioäventyrligheter hade just den här karaktären, alltifrån Asfalttelegrafen och Hemma hos-programmen tillsammans med Janne Forsell på 1970-talet till de epokgörande Eldorado-programmen på 1980-talet som gjorde radiomediet genuint filmiskt, en pågående drömmaskin. Man lyssnade och färdades, och det fanns inga gränser. På samma sätt var det när Kjell Alinge började intressera sig för ljudkonsten och den experimentella technomusiken i början av 2000-talet. Han prövade sig fram, lekte med kombinationerna och fantasimöjligheterna, skapade öppningar och nya ytor för orden.
Det är ett jäkligt viktigt arv Kjell Alinge lämnar efter sig. Det handlar om att våga mer, att ge sig ut i det okända och att fortsätta med det. Så upprättas avgörande gemenskaper.
