Hur ser drömmen om sommaren ut, ja själva idén om den perfekta sommardagen? Föreställningen om de ljusa och lätta dagar då man befinner sig utomhus, i trädgårdar och parker, på stränder och i hängmattor, i en mottaglighet för ljusreflexer och vindrörelser, är i något slags grundläggande perceptionsmening påverkad av det franska impressionistmåleriets skildringar av fria dagar i naturen. Visst är det så?
Jag blir i alla fall varse hur avgörande denna längtan är, kroppens behov av ljusdrömmeriet, när jag ser den fabulösa utställningen om konsthandlaren och mecenaten Paul Durand-Ruel på National Gallery i London, Inventing impressionism . Den består inte bara av några av de bästa bilderna från tidsperioden 1870–1900, som Renoirs ögonblicksintryck från luncher och glada sammankomster på lantliga restauranger och danshak eller Monets drömska målningar av vattendrag och trädgårdar. Den berättar också om en förändrad verklighetsuppfattning som inte har mist sin utopism och förmåga att påverka på djupet, bortom alla stilkategorier.
Paul Durand-Ruel (1831–1922) var en märklig person, en sorts Parisversion av Pontus Fürstenberg som stod konstnärerna nära, både som vän och finansiär. Han var också något av den moderna utställningsformens skapare genom en serie separatutställningar våren 1883 i det egna galleriet på Boulevard de la Madeleine. En gång i månaden visades målningar av i tur och ordning Boudin, Monet, Renoir, Pissarro och Sisley, bilder som valts ut i samråd med konstnärerna och blev samlade presentationer av var konstnärskapet just då befann sig.
I flera bemärkelser är det en omvälvande utställning. Bara att kunna stå alldeles nära Monets sex dörrpaneler med olika blomstermotiv som gjordes till Durand-Ruels bostad på Rue de Rome, eller Manets emblematiska målning i storformat, Musik i Tuileriesträdgårdarna , är en speciell och svindlande upplevelse. På några få centimeters avstånd kan jag träda in i myllret av detaljer i Manetbilden, med alla människor som samlats kring uteserveringen (bland de avporträtterade finns bland andra Baudelaire och Offenbach). Svärtan i männens cylinderhattar och bonjour-rockar står mot den skarpa, blå nyansen i de båda kvinnornas rosetter som syns till vänster i bilden. Det blir en flimrande färgdröm, ett förhöjt tillstånd, med en särskild lätthet i livskänslan.
Allt det där stannar kvar, liksom de röda och blå färgskikten i Renoirs målning av två systrar på en terrass 1881, eller de minimalistiska upprepningseffekterna i Monets sex bilder av olika poppelalléer från 1891. Det är själva frihetligheten som berör, intensifieringen av färger och dofter som gör sommaren till ett expanderande rum, en flyktnödvändighet mitt i det verkliga livet.
