Lördagens operapremiär av de sicilianska operorna ”Cavalleria rusticana” och ”Pajazzo” på Göteborgsoperan fick avbrytas för läkarhjälp. Inte bara en utan två gånger, tätt inpå varandra, vid båda tillfällen för att en i publiken plötsligt insjuknat. Lamporna i salongen tändes, ropen på läkare skallade som på film. Andra gången gick inte ens ridån igen. Rollerna var ombytta när sångarna stod kvar som fastfrusna på scen i väntan på att dramatiken i publiken skulle bedarra.
LÄS MER:Gott om drama i förförisk italiensk opera
Ett så häftigt brott i protokollet på något så formellt och högtidligt som en operapremiär händer sällan. Det hela var så uppseendeväckande att både P4 Väst, GP och TT rapporterade om saken. När kritiken dagarna inkom var det däremot tyst om vad som hänt. Inte med en mening noterades det som nyhetsläsare och operabesökarna faktiskt upplevde. Och detta trots att operornas tema – passion och död – i detta fall på ett exceptionellt vis speglad av publikens egna dramatik.
Kritikerna har här inte gjort det minsta fel – de har alla agerat utifrån de ramar som står uppställda för dem. Operan betraktas av landets kultursidor alltjämt, trots decennier av både 68-rörelser, postmodernism och normkritik, som en upphöjd kulturform. Därför bortser alla artigt från de besvärande avvikelserna. Något man aldrig hade drömt om att göra om det gällde en Bruce Springsteen-konsert på Ullevi.
LÄS MER:Operapremiären fick avbrytas två gånger
Men i sin nuvarande form är operakonsten i Sverige nämligen något av det folkligaste vi har – åtminstone om man tittar på de många hundra miljoner som skattebetalarna bidrar till den för att hålla den levande. Om de ska vilja fortsätta betala för något som behandlas som en elitverksamhet återstår att se.
