”Vad betyder mänskliga rättigheter för dig?”
Jag får oturligt nog ögontakt med en äldre man som står utanför Apoteket vid Kungsportsplatsen en mörk januarieftermiddag. Med en lysande gul pärm som sköld attackerar han mig med den obehagliga frågan, som jag inte har någon relation till.
Svaret jag ger honom är att jag inte har tid. Jag är på väg någonstans, ska träffa min mamma och äta en bakelse. Det sista säger jag inte. Istället tänker jag på, medan jag fortsätter genom rean, när jag tidigare under dagen var inne på Amnestys hemsida efter att ha sett en kort film på Facebook där en kvinna vädjade till människor att skriva under ett brev till den iranska regeringen. Hennes man, som just nu är fängslad i Iran, var dömd till döden.
Och jag skrev först mitt namn under ett brev som skrivits för att frige och stoppa dödsdomen mot den iranske forskaren och läkaren Ahmadreza Djalali. Sedan raderade jag och stängde ned sidan. Tänkte att det där kan knappast vara till någon hjälp för någon. Vad spelar min namnunderskrift för roll i en dystopisk värld. Kan verkligen min mailadress göra någon skillnad? Kommer jag inte nu få en massa spam?
Samtidigt. Jag tvekade ju aldrig en sekund när jag läste om världens ledsnaste isbjörn Pizza som levde inuti ett shoppingmall i Guangzhoui i Kina. Då fick de både signatur och mailadress, allt efter en liten film där en kinesisk familj bankade på rutan till Pizzas bur i hopp om att den deprimerade isbjörnen skulle göra något, vad som helst. Så att de kunde filma. Jag minns att jag skickade länken med isbjörnen till min familj och mina vänner. Och då ska vi inte tala om alla videos i syfte att stoppa hajfensfiske som jag skickat till mina vänner. Jag tänker mycket på hajarna.
Så är det. Ahmadreza Djalali berör mig inte i närheten så mycket som alla schimpanser som stryker med i en burk Skippy jordnötssmör. Så mycket bryr jag mig, att jag alltid köper ekologiskt och kravmärkt jordnötssmör nu förtiden, så mycket bryr jag mig om schimpanser!
Men mänskliga rättigheter kan jag inte tala om.
Jag googlar för att ta reda på vad som hände med världens ledsnaste isbjörn. Och det visar sig att han fick ett lyckligt slut, 150 000 människor världen över slöt samman och tvingade köpcentrat i Guangzhou att skicka hem Pizza till sina föräldrar i norra Kina, till ett annat deppigt akvarium.
Jag vet inte varför den här solskenshistorien inte inger mig en större känsla av att tillsammans kan vi förändra. Snarare känner jag precis tvärtom.
