Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

"Människor beter sig som idioter"

Gamla Jazzhuset har blivit Hoki Moki och överträffar Jonathan Bengtssons förväntningar, trots att besökarna beter sig som ett gäng hjärtliga idioter.

Nattklubb

Hoki Moki
Ålder: 18 år.
Inträde. 150 kr.

Kvällen kommer egentligen bara med en riktig besvikelse. Jag skickar ett sms till en avlägsen bekant som i grunda drag går ut på att jag hade legat med Sven-Göran Eriksson. Det är ett av de bättre sms jag har skrivit. Jag får inget svar. Hoki Moki, å andra sidan, överträffar förväntningarna. 

Man går in i Jazzhusets gamla lokaler armerad med fördomar, vaksam som en fallskärmsjägare. Upp för trapporna. När jag tidigare i höstas intervjuade två av Hoki Mokis initiativtagare pratade de om artister som ”har det där lilla extra”. De pratade om tre olika rum, bar, restaurang och dans, med tre olika stämningslägen. En mörk technogrotta och japansk sharingkultur och sen slutade jag lyssna. 

De lät som de flesta nattklubbschefer låter: lägger fram helt vanliga idéer och talar om dem som storslagna visioner. Alla ord har en biblisk tyngd men ingenting jättespännande sägs. Denna självupptagenhet är viktig att ha när du arrangerar klubb. En dos hybris är livsnödvändigt inom den primitiva nattlivsvärlden, som sliter veka själar i stycken och yxar ner alla idioter som visar spår av mänsklig anständighet. Utan detta kommer man snart hålla fester i ett litet redskapsskjul med rumänska gatuhundar, nerpundad cirkuspersonal och frisörer som spelat sönder sin kreditbalans på Casino Cosmopol.

LÄS MER: Därför satsar vi på att skriva om klubb

Och även om Hoki Moki inte är det glädjepalats som grundarna mässade om så bränner denna kväll förbi mycket av det som Göteborg erbjuder. Klubbens restaurangdel trycker och böljar av 18-åringar som klär sig som 55-åriga fjällvandrare från Trondheim. RnB-musik trasslar till huvudet som ett söndrigt kasettband. Någon gång runt tvåslaget, när lamporna brinner och parkettgolvet ryker, landar den sjukt banala insikten: hit kommer roligt folk. Människor beter sig som idioter, studsar i en kötthög av North Face-jackor på den trånga dansytan, men de är hjärtliga idioter utan en ond tanke i kroppen. 

Träffar ett par killar från mitt gym. Vi har aldrig hälsat tidigare för att vi hatar varandra, men blir religiöst glada över att ses. Alkohol är så himla välgörande. Luften tinar, alla ansikten slår upp som insparkade dörrar och livet framstår som lite mer av ett skämt. Jag tvingar min kompis att beställa mer halvdyr öl, han jobbar på ett café som sympatiserar med turkiska PKK och har en inkomst. Det har inte jag. Basen gör ännu ett vårdslöst utfall mot lokalen. 

LÄS MER: Guide: Detta får du inte missa i helgen

Ska man vara krass så finns det ändå en hel del att invända när det gäller Hoki Moki. Ställets bardel, kidnappad av massa grabbar i kostym, når inga värdiga energinivåer. Jag kollar med en kille i kostym varför så många bär kostym. Han svarar: ”disputation”. Musiken forsar över samtalet. Jag frågar honom vad de har disputerat i. Han svarar med samma osvikliga säkerhet i rösten ”Disputation”.

Jag nickar och ger tummen upp. Inte heller technorummet, tyvärr som att stiga in i Basshunters huvud, hittar fram till rätt temperament. Någon bär pannband, musiken och lasern känns ihålig och kall och folket är nån annanstans. Och inträdet testar, testar, testar nerverna. Men kan Hoki Moki sammankoppla sina tre utrymmen bara en aning tydligare, kan energin från ett rum fortplanta sig till de andra, så ser det här lovande ut. 

Mest läst