Surfacing Earth på Röda stens konsthall är en samlingsutställning med nio internationella konstnärer och den andra i raden utställningar på Röda stens tema 2016; Antropocen. Temaåret inleddes i vintras med konstnärsduon IC-98:s Tidvågor. Uppföljaren Surfacing Earth är nästan lika bra, och det ska sägas att ordet ”nästan” kanske mest handlar om att det är en grupputställning, vilket har sina fördelar (man får se mycket) men också den nackdelen att helhetsupplevelsen blir lite naggad i kanten.
Det svåröversatta ordet ”surfacing” påminner mig om en roman av kanadensiska Margaret Atwood, som heter just Surfacing och intressant nog sammanfaller romanen och utställningen också till viss del tematiskt. I romanen drivs huvudpersonen av ett sökande efter en försvunnen far, hon reser ut i skogen men Kanadas vildmark är stark och inget blir som hon tänkt sig. Ärendet i det förvildade förvildar också jaget och gränserna mellan människa och natur löses upp i en berättelse där civilisationens hot träder fram i form av giriga amerikaner. ”Hennes bräcklighet är skrämmande, eftersom saker som är större än hon själv står på spel: människans förhållande till naturen och moderniteten, och människornas förmåga att förhålla sig till varandra på ett meningsfullt sätt” skriver Elise Karlsson om nyöversättningen i SvD(16/19, 2010).
Också i den utställning jag befinner mig mitt i, stående i en gammal industrilokal, är det människans förhållande till modernitet och natur som aktualiseras. Den råa lokalen är perfekt till verken, som om den vore platsbyggd runt dem.
Med tanke på att det är en grupputställning med inte mindre än nio konstnärer är det skickligt gjort av curator Aukje Lepoutre Ravn att placera verken så att de tycks höra ihop snarare än vara avskilda. Den stämning som präglar våning ett och fyra bryts dock av ett större verk som på ett tydligare sätt än övriga tar politisk ställning och utbildar betraktaren. Ursula Biemann och Paulo Tavares Forest Law blottlägger relationen mellan människa och natur genom att visa på kapitalismens exploatering av Ecuador. Verket undersöker bland annat rättsprocesser och beslut kring de juridiska rättigheter ekosystemen numera innehar. Det är lärorikt, men trots det är det övriga konstnärer som lyfter den estetiska upplevelsen.
Till exempel Yasuaki Onishis enorma och sköra plastskulptur som svävar över golvet, och som man kan ställa sig under tills man känner sig innefattad i själva konstverket. Värda att nämna är också Reynold Reynolds och Patrick Jolleys film Drowning room, lika poetisk och surrealistisk som Rosa Barbas film Outwardly from earth’s center – den senare visas i separat rum. Också Tiril Hasselknippes sandskulpturer utplacerade på cementgolvet gör intryck och förstärker temat människa/natur/apokalyps.
