Trots att klockan inte är mer än sju på morgonen är luften redan ljummen. En svag vind sätter träden i rörelse. En söt lukt av blommor och grönska.
Allt i Charlottesville är frodigt och idylliskt. Gräsmattorna är välansade och husen välhållna. Enligt invånarna – runt femtiotusen medelklassamerikaner – går det knappt att räkna alla gånger den lilla staden utsetts till landets lyckligaste.
Det är lätt att beskriva Charlottesville som ett paradis – ett modernt Eden, ett Pleasantville. Men, som så ofta i USA, ligger mörkret nära ytan. Det var ingen slump att den amerikanska Vit makt-rörelsen valde just denna plats för att manifestera sitt hat.
Jag står i Lee Park, omdöpt till Emancipation Park för ett par år sen, och ser på statyn av sydstatsgeneralen Robert E Lee. Den är ful. Det finns faktiskt inget annat ord för att beskriva den. Proportionerna stämmer inte: huvudet är för litet och kroppen oformlig. Det märks att monumentet är snabbtillverkat; att det tillhör den serie med statyer som hastigt restes över hela Södern under tjugotalet i en samordnad rasistisk kampanj. Det sägs att den lokala avdelningen av Klu Klux Klan bekostade just det här exemplaret.
Sen kravallerna och det brutala terrordådet förra sommaren, då en ung man körde rakt in i en folksamling med antirasister, har jag samlat på texter och kommentarer. Jag har läst allt jag kommit över om de så kallade sydstatsmonumenten, alltså de drygt sjuhundra statyer som står resta över hela den amerikanska Södern, och som alla på ett eller annat sätt hyllar konfederationen och därmed slaveriet.
Det går inte att komma ifrån att universitetet, ja hela staden, en gång grundades med pengar från slaveriet.
Det har skrivits oändligt mycket. Fortfarande, ett år efter Charlottesville, produceras det ständigt nya texter. För en utomstående kan det vara svårt att förstå att konflikten kring dessa monument är en av de mest infekterade i dagens USA, minst lika laddad som till exempel abort- eller vapenfrågan. Men så är det. Monumenten väcker starka känslor över hela det politiska spektret.
Jag sätter mig på en av parkens många bänkar och plockar fram mitt arkiv ur ryggsäcken. Jag läser.
Jag slås, som så många gånger tidigare, av hur skickligt Vit makt-rörelsen orkestrerade sitt angrepp på det liberala USA. Av alla platser valde de just denna, eftersom Charlottesville i ett enda slag blottar det amerikanska samhällets djupaste motsägelser. Statyn är egentligen irrelevant. Konflikten går betydligt djupare än så.
Som alla amerikanska universitetsstäder är Charlottesville en liberal och progressiv oas. Bläddrar man i stans lokala nöjes- och studenttidningar handlar nästan allt om representation, inkludering och om behovet av att bryta normer. Här är det lättare att få tag på en rättvisemärkt latte än en Coca-Cola.
Och samtidigt: Universitetet är ett av landets minst integrerade. Den vita dominansen är påtaglig, och det går inte att komma ifrån att universitetet, ja hela staden, en gång grundades med pengar från slaveriet.
Charlottesville är Thomas Jeffersons stad. Det var här han läste upplysningstänkaren John Locke och det var här han slipade på sina formuleringar, som den om alla människors lika värde i inledningen till den amerikanska självständighetsförklaringen. Men det var även här han drev sin egen plantage, med hjälp av två hundra slavar.
Med andra ord: Det vita USA:s schizofrena förhållande till slaveriet och rasismen blir ingenstans tydligare än här. Charlottesville är ett öppet sår. Det går inte att bortse från att denna välkomnande, idylliska och liberala stad är byggd på ett av mänsklighetens värsta brott – förslavandet och förtrycket av drygt sex miljoner människor.
Ett år efter Charlottesville är det tydligt att den högerextrema manifestationen var en framgång för rasisterna.
Det var detta som organisatörerna bakom förra årets högerextrema marsch hade i tankarna när de valde Charlottesville. De ville inte bara kämpa för sina statyer, nej, de ville lika mycket tvinga det vita och liberala USA att bekänna färg: Hur långt är ni egentligen beredda att gå för att göra upp med historien? Vad är ni beredda att avstå?
Era privilegier? Era resurser?
I allt det som skrivits efter Charlottesville blir det tydligt att det finns en skarp skiljelinje mellan det vita och det svarta USA – även bland dem som vill göra upp med historien.
Denna skiljelinje illustreras enklast med två av det senaste årets mest uppmärksammade debattörer: Mitch Landrieu och Ta-Nehisi Coates.
Båda vill plocka ner statyerna, men sen tar likheterna slut.
Mitch Landrieu, borgmästare i New Orleans, har under flera år kämpat för att få bort fyra sydstatsmonument från sin stad. Sina tankar och erfarenheter från den kampen har han samlat i boken In the Shadow of Statues – a White Southerner Confronts History, som kom i våras, en bok som snabbt rusade på försäljningslistorna.
Hans resonemang är enkelt. USA behöver en uppgörelse med historien likt den som Europa, och framför allt Tyskland, genomgått. Slavekonomin och segregationen måste lyftas fram som ett brott mot mänskligheten och beredas plats i det offentliga rummet. De gamla monumenten måste bort. Nya minnesplatser behöver byggas.
Men sen tycker Mitch Landrieu att det räcker. Hans tilltag har redan berövat honom en stor del av hans vita, demokratiska väljare.
Ta-Nehisi Coates vill gå betydligt längre än så. Han ser ett historiskt brott som fortfarande sätter djupa spår i det svarta USA. För honom räcker det inte med några symboliska gester. Nej, det krävs kompensation.
I flera artiklar, framför allt i tidskriften The Atlantic, har han pläderat för skadestånd, alltså ekonomisk ersättning till alla svarta amerikaner som lever i skuggan av slaveriet och den efterföljande segregationen. En regelrätt omfördelning av resurser med andra ord, från det vita till det svarta USA. Först då, menar han, kan såren börja läka och landet gå vidare.
Behöver jag påpeka att Mitch Landrieu är vit och att Ta-Nehisi Coates är svart?
Det finns en skrämmande insikt i detta. Ett år efter Charlottesville är det tydligt att den högerextrema manifestationen var en framgång för rasisterna. De har slagit in en kil bland sina motståndare.
Richard Spencer, en av organisatörerna bakom marschen och en av USA:s mest högljudda högerextremister, har uttryckt det klart och tydligt:
– Många säger att vi har misslyckats eftersom statyer över hela Södern är på väg att försvinna. Jag tycker att det är precis tvärtom. Vi har varit framgångsrika. Vi tvingar folk att ta ställning. Vill man ta bort de här monumenten måste man vara beredd att riva ner alltihop. Hela det amerikanska samhället vilar ju på slaveriet. Men det var visst inte så många vita som var intresserade av det.
