Tomas Bannerheds debutroman Korparna belönades med Augustpriset 2011. I den sammanflätades två teman: dels uppväxten i en dysfunktionell familj på småländska landsbygden. Dels – vilket överraskade många – en fokusering på fåglar. Det senare handlade inte om att Bannerhed öste ur årtionden av eget kringströvande i småländska fågelmarker. Nej, han blev tvärtom tvungen att sätta sig in i ämnet från grunden för att trovärdigt kunna frammana fåglars karaktärer, inte minst som flyktens och därmed frihetens väsen. Hos Bannerhed blev fåglarna därmed personliga projektioner; längtans löftesrika budbärare om en bättre och mer äkta tillvaro.
LÄS MER: Göteborgs-postens kritiker recenserar Korparna av Tomas Bannerhed
I sin nya roman Lugnet är flykten genomförd och de småländska skogsbygdernas utvandrarsocknar har ersatts av storstadens puls. Romanens jag, Urban, försjunker i brev från sin psykotiska mor, inlagd sedan alltför länge på mentalsjukhuset Lugnet. Romanens titel är alltså det illavarslande namnet på en psykiatrisk klinik, fast dubbeltydigheten är uppenbar; lugnet är vad Urban söker, men fram till Lugnet och sin egen mor når han aldrig. Breven förblir obesvarade och därmed det lugn som kunnat stilla hans oroliga sinne – en oro som i rasande tempo förstärks av misstanken om att dårskapen är ärftlig, att moderns sjukdom snart också är hans.
Övergiven av flickvänner, barnlös, och snart fyrtio år pressar romanjaget sig fram längs gatorna på Söder i Stockholm. Det går inget vidare, eller rättare sagt: illa går det. Urbans skräck att bli avspisad gör att han räds alla meningsfulla aktiviteter och sociala kontakter som hade kunnat bryta isoleringen.
När Tomas Bannerhed tidigare skrev om ensamheten i de småländska skogarna handlade det om en ensamhet vilken ingick i upplevelsen. I staden är det – eller borde det vara – tvärtom. Men så är det inte. För i staden är man ensam bland andra, vilket är värre och existentiellt svårare än att vara själv i skogen.
Det är denna moderna, urbana ensamhet Bannerhed genomlyser i romanen. Med en lika lätt som elegant prosa och med ett skarpt öga för meningsbärande detaljer driver författaren berättelsen fram mot det ödesdigra slutet. Det blir obehagligare och obehagligare och romanjaget Urbans perversa fokusering på allehanda kroppsvätskor, nerfrysning av egen sperma, ansökningar om nedfrysning av den egna kroppen et cetera gör att romanen stundom tappar fokus och riskerar att falla sönder i sina delar.
Fågeltemat har Bannerhed inte lämnat, det återkommer även här om än i ett mindre romantiskt och mer mollstämt sammanhang. Frikopplad från huvudberättelsen tas läsaren med på Urbans kriminella eskapader som äggsamlare. Om fåglar tidigare fungerat som terapi och tröst har de nu förvandlats till tidsfördriv i form av ett maniskt samlande.
Författarens sidoexkursion in i oologin – äggläran – är lika välskriven som överraskande och aldrig har väl äggtjuveriets psykopatologi beskrivs lika inkännande som här. Men det blir en smula ad hoc-artat och dessutom, fast det är en ren bagatell, kan romanjaget aldrig ha haft något att göra med blåkråkan på Fårö, den försvann nämligen för mycket länge sedan.
Urbans självdestruktiva liv, hans återkommande besök hos psykologen och taffliga försök att få ihop det med en sociologistudent varvas med moderns brev. Även de, breven, andas ensamhet och uppgivenhet och tecknar en skarp bild av svensk psykiatri under det senaste halvseklet. Moderns brev blir en bok i boken, men är samtidigt så iskallt välformulerade att de inte riktigt känns trovärdiga.
Lugnet är en mörk roman som visserligen har uppenbara tendenser att falla isär tematiskt, men som räddas av en skarpsinnig och rik prosa. Och helt utan humor är den inte. Inströsslade i texten finns allehanda anspelningar på tidstypiska tillkortakommanden och tokigheter. Som när romanjaget Urban vittnar om hur han dramatiskt avslutade sina universitetsstudier efter att ha argumenterad mot grasserade anglicismer och Svenska språknämndens impotenta ställning i frågan. Professor Olle Josephsons sedvanligt överslätande uppfattning fick bägaren att rinna över för Urban. Åtminstone i sakfrågan torde finnas många som känner igen sig i Urbans frustration – liksom, dessvärre, i moderns djupt tragiska öde.
