Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Stefan Tell

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Lundgren tar skönlitterär fantasi på största allvar"

    Maja Lundgren nya sci-fi-roman Den skenande planeten är ett senkommet syskon till sin nyskapande Pompeji. En bok man bör läsa för språket och uppfinningsrikedomens skull, menar Mats Kolmisoppi.

    Roman

    Maja Lundgren

    Den skenande planeten

    Albert Bonniers förlag

    Fjärde världskriget har avslutats efter heroiska insatser av två superdiplomater som betraktas som gudar. Snart ska en fredsceremoni hållas i den halvt återuppbyggda aztekiska huvudstaden Tenochtitlán och på ett hotell förbereder Ki – det spacelaggade sändebudet från planeten Zarmina – sitt textlösa, men ekvilibristiska fredstal.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Denna Ki är en irriterande, nedlåtande missionär från de harmoniska delarna av universum som fnyser åt vårt beroende av skriftspråk. På Zarmina deklamerar invånarna berättelser i timmar och kunskap bevaras genom långprat, inte hårddiskar och papper. Frågar man zarminierna själva ser de sig som lite bättre än oss, trots att de som flyktingar från jorden bara haft ett halvt millenium för att utforma sina överlägsna seder.

    Den skenande planeten är spejsad från första till sista sidan. Romanen är ett senkommet syskon till Maja Lundgrens eruptiva och nyskapande Pompeji, boken som såg dagens ljus i början av seklet, en sagolik blandning av historia, bildning och rent Erik Beckmansk fiktion som grävde ut Vesuvius offer ur stelnad lava, satte samtidstal i deras munnar och luckrade upp gränserna mellan vardag, dröm och myt.

    När Lundgren nu ger sig i kast med science fictiongenren blir det dessutom tydligt att uppgörelseromanen Myggor och tigrar från 2007 var ett undantag i ett författarskap som tar den skönlitterära fantasin på största allvar.

    Hur går man som författare tillväga för att arkeologiskt gräva ut en möjlig framtid, den som inte har skrifter att uttolka?

    Maja Lundgren gör ett inspirerat försök genom att låta forntida länder och folkslag återuppstå, även framtiden har ju ett förflutet. Mellan Visegrad, Karthago och Storpreussen råder bräcklig fred och på Korsika styr kejsarinnan Vittoria Buonaparte över det nya romerska imperiet. På den odyssé som Ki snart ger sig ut på möter vi såväl hyperboréer som människor svårt plågade av hjärnans ständiga uppkoppling till det världsomspännande nätet.

    De många resonemangen om kultur, teknik, mytologi och framtid får inte riktigt plats på de knappa 200 sidorna. Och det är inte säkert att den som följer ariadnetrådarna belönas med klarhet, eftersom prosans labyrint ständigt byggs ut. Reproduktionsfilosofi, den biologiska konstitutionen hos exoplanetära människor och politiska postkrigskonflikter med maffiaförtecken är bara några av de saker som avhandlas.

    Romanens filosofiska kärna är barnalstring och huruvida det är bättre att känna till sitt ursprung eller att vara fri från släktskapens nedtyngande band. Bör barn 3D-printas eller odlas i akvarier med ägg och spermier från fysiska föräldrar?

    Frågan lämnar mig oberörd där den drunknar i allt som pockar på uppmärksamheten. Romanens motor är istället de dråpliga kulturkrockarna, silade genom den dryga berättaren. Kis blick på mänskligheten gör mig rent av lycklig: äntligen en samtida protagonist som man inte behöver förhålla sig lojal till, utan istället kan irritera sig på och bråka med.

    Omslag till boken Den skenande planeten..

    Den skenande planeten driver till slut ut ur sin litterära omloppsbana. När framtiden har förklarats och uppdragen ska slutföras avstannar all rörelse. Men så är det inte den tunna handlingen som är grejen med den här romanen. Läser den gör man för språkets och uppfinningsrikedomens skull.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.