Djupet handlar om kärlek och luffarromantik, att vara på drift på haven istället för på vägarna. Eller handlar det om att vara på drift i livet? Karin Gafvelin är serietecknare, konstnär och sjöman och Djupet är hennes debut. Bokens Karin är 25 år, seglare och båtbyggare, och på väg in i något som kommer att förändra hennes liv.
Hon tillhör de nutida seglarbohemer som periodvis lever ur hand i mun, tar nya uppdrag när de dyker upp, sover hos vänner och bekanta där emellan. Naturen är oberäknelig, och kaptenerna likaså. På de stora träskeppen blandas jobb och privatliv, och alla kommer nära varandra. De jobbar hårt och festar lika hårt. För Karin blir arbetet ett mål och en flykt, och hon pendlar mellan att önska en trygg framtid och att inte vilja stanna upp.
Efter att ha mönstrat på i Massachusetts seglar Karin till den karibiska ön Saint Croix, där hon möter James, beskriven som en drömmare och levnadskonstnär. Karin ser den karismatiske svenskamerikanen som sin själsfrände och de utvecklar snabbt en intensiv vänskap. Som utomstående iakttagare finner jag kärlekshistorien snudd på obehaglig. Jag vill säga åt henne att sansa sig, gå iväg, strunta i honom – så som flera av hennes vänner till sist faktiskt säger.
Det är framför allt den här relationen som Djupet handlar om. Det är en relation i obalans, i stort sett dömd på förhand på grund av avstånd och psykisk ohälsa. Han är inte redo för ett förhållande och hade kanske ens varit det om han vore frisk. Efter att vännerna varit åtskilda och Karin skickat mängder av långa brev visar det sig att James lider av djupa depressioner. I perioder försvinner han, både bort och in i sig själv. Länge är Karin den enda som framstår som kär. Hon ser inte James avståndstagande, och när James väl låter sig bli involverad i en tvåsamhet är det ändå tydligt att hon vill så mycket mer. När han har ångest orkar han inte med någon, men även i sina euforiska faser kan han strunta i Karin. Som medberoende tar hon inte till sig sveken eller varningssignalerna. Till sist är även hon nära att gå under. Det är jobbigt att se.
För att ta sig vidare blir hon tvungen att ta sig an de stora existentialistiska frågorna.
I samband med att relationen med James tog slut började Karin Gafvelin teckna. För sin roman har hon använt skrapkartong, där en svart yta skrapas bort med stift eller skalpell för att nå den vita botten. Den svenska vintern gör sig väl med tekniken, men att skildra en prunkande, färgrik karibisk ö i svartvitt är en utmaning. Så även att få havets djup och alla skiftningar att komma till liv. Det lyckas Karin Gafvelin med.
Det myckna svarta förstärker sinnesstämningarna, och hon lyckas även skildra förtvivlan när kärleken finns men ändå inte räcker. Ibland men inte alltid lyckas hon förmedla entusiasmen för båtarna och seglingens tjusning, men jag hade gärna förstått mer. Kärleken till havet och båtarna känns mer ovanlig och oberättad än den till en man eller kvinna.
