Att Lotta Lotass nu väljs in i Svenska Akademien kan verka förbryllande för många och rent av sensationellt för några, men för dem som följt detta djupt fascinerande, okuvliga författarskap är det nu närmast en självklarhet. Lotass är en författare som kompromisslöst följer sina egna stjärnor utan en sidoblick på någon massmedial sidoscen eller någon kuttrande krönikespalt. Hon skriver litteratur, punkt slut. Och med en visionär energi som få i dagens svenska litterära landskap.
Lotass produktivitet är så stark att inte ens förlaget hinner med i svängarna. På snart tio år har hon skapat ett författarskap med rotfäste i en både modernistisk och urtida svenska som påminner läsaren om både Sara Lidman och Birgitta Trotzigs klingande episka språkvärldar. Basen är en väldig litterär förtrogenhet -hon disputerade för övrigt vid Göteborgs universitet på Stig Dagerman 2002 - men också häpnande sakkunskaper i så skilda områden som polarforskning, film- och flyghistoria. Det vet läsarna av denna kultursida där hon medverkat med många magnifika kulturartiklar och därtill tilldelats GP:s Litteraturpris 2004.
Lotass söker med blicken över vida kunskapsområden samtidigt som hon återkommer i sin prosaskildring till Gammelsveriges bakland av ständig snö, djup skog och molande ensamhet. Det är knappast någon slump att hon är bördig från Dalarna. Hon debuterade med en sådan bok år 2000 - Kallkällan -som fick en fortsättning i Från Gabbro till Löväng (2002) och skymning:gryning (2005). Detta var en prosa omutligt glittrande och rörlig som kvicksilver och samtidigt organiskt växande i varje detalj. Däremellan kommer böcker av annan art, som de korsklippta kapitlen i Aerodynamiska tal (2001) och skildringen av det ryska rymdprogrammet i Tredje Flykthastigheten (2004). Därefter kom dramatik i Samlarna (2005), det svårjämförliga prosakollaget i Den vita jorden (2007) samt pjäser som Arkipelag och senast Dalén. På ett decennium!
Lotta Lotass växlar alltså genre och uttryckssätt, ja man kan säga att hon med traditionens vida reserver uppfinner sina böcker på nytt. Den senaste jag läste var den i höst utgivna Den röda himlen. Boken utkom på första världskrigets stilleståndsdag i november och är en enda hundra sidor lång mening... Lotass ställer alltså krav på sin läsare, men i denna infernaliska färd ner i krigets leriga, blodiga skyttegravar följs huvudpersonen av en skugga som vore den en biblisk gestalt.
Som ett exempel på hennes beläsenhet skickade jag en gång Lotta Lotass - hon hade varit en mycket tystlåten och ytterst effektiv sommarvikarie på kulturredaktionen - en fråga om namnet Mandelstam. Jag hade funnit att en punkt på månens baksida med detta namn och eftersom poeten Osip Mandelstam dog i Stalins Kolyma 1938 undrade jag över sammanhanget. En mycket kort stund senare kom utförligt svar - detta var inte Osip utan en naturvetenskaplig namne.
