Det finns likheter mellan konsten att stoppa upp döda djur och konsten att översätta romaner. I båda fallen måste man vara lojal med den levande förlagan, göra sitt bästa för att bevara pälsens eller språkets lyster. Det är så klart omöjligt att vara helt trogen. En konservator kan bara fånga en bråkdel av – låt säga en levande hästs väsen – och måste fatta svåra beslut om hur djuret ska framställas så att skenet av liv kan bevaras. Översättaren måste på liknande vis preparera språkmelodi och handling så att romanen ges en bärande konstruktion och inte riskerar att implodera på grund av missförstånd eller störande glapp.
Vad har nu detta med den argentinska författaren María Sonia Cristoffs roman Håll mig utanför att göra?
Jag kommer till det.
Ramhandlingen är enkel. Den mästerliga simultantolken Mara levde nyss ett kosmopolitiskt liv, ständigt anlitad för prestigefyllda tolkuppdrag världen över. Men en katastrof har lett till frivillig isolering som vakt på ett argentinskt landsortsmuseum, där hon övar sig i konsten att tiga. Experimentet kompletteras med odlandet av exotiska växter och enstaka besök av en talträngd grönsakshandlare. I övrigt händer inte mycket. Hon sitter klistrad på sin stol på museet, iakttar besökarna och undviker kontakt med kollegerna. Men så blir hon oavsiktligt befordrad. Hon ska assistera en konservator som fått i uppdrag att restaurera museets två uppstoppade hästar: Mancha och Gato. (Hästar som verklighetens schweizare Aimé Tschiffely red från Argentina till New York 1928 och som står utställda på Udaondomuseet utanför Buenos Aires.) När Mara tvingas tala är hennes årslånga experiment i fara, men hon har en plan: hon ska utföra ett sabotage ...
Det är en torftig historia detta. Och det beror inte bara på att María Sonia Cristoff med sin tigande hjältinna skildrar en människa som i sitt blaserade liv mest vill fylla sin anteckningsbok med osmälta läsefrukter om trädgårdar, hästar och Argentinas ursprung.
Jag misstänker att romanens bärande konstruktion från början har varit dess litterära stil. Ur den stumma tolken, som berömmer sig själv om sin osvikliga språkförmåga, väller ordvrängande meningar ämnade att få de rätta läsarna, spirituell medelklass i Buenos Aires, New York och Stockholm, att nicka instämmande i andlös beundran. Men på svenska lyfter språket aldrig. Meningarna är tunga, upprepningarna och missförstånden står som spön i backen. Här samsas rena korrekturfel som ”intresserant” med hästar som är ”bismaken av en skadeskjuten kosmopolitism” och klänningar som kan vara ”en vadslagning inför den stundande helgen”. Här ”utelämnas” man åt chefen och besöker ”läkarpraktiker och specialister”, när man inte går ”in i en order” eller har hopp om att ”göra en touché” mot konservatorn. Ja, Mara förvandlas till och med till ”en form av överlevande från ett fångläger”. En form som strax får ”diskursiv form, formen av en ritornell”. Och då rör det sig snarare om det som brukar kallas för omkväde än en versform.
LÄS MER:
Kanske oavsiktligt roligt, men knappast spirituellt.
Det anmärkningsvärda är ändå inte den ofärdiga översättningen. Det förbryllande är att förlaget i likhet med Mara har hållit sig utanför och istället experimenterat med sin egen tystnad. Det är att göra översättaren, och romanen, en stor otjänst.
