Ta bild, posta, vänta in några likes. Lägga ner mobilen, ta upp igen, kolla antal likes.
Så där håller dagens människa på och nu har vårt beteende på allvar tagit klivit in i deckargenren – konstigt vore väl annars.
I Mons Kallentofts Himmelskriket spelar sociala medier en stor roll på flera sätt. Här finns besattheten av likes och bekräftelse, men också känslan av att passera en gräns. När en tonåring hittar ett lik i skogen tar hon upp mobilen, ”försöker hitta en perfekt vinkel” och fotar. Blir tveksam, men bestämmer sig för att posta. Tittar på den döda människan framför sig, på sina bilder och ångrar sig: ”Det är en död person, man ska visa respekt, men folk har redan börjat gilla bilderna.”
LÄS MER:Misslyckade poliser blickar bakåt
Så hon ringer polisen och säger till dem att kolla hennes Instagram.
I boken drabbas också en kvinna av ett extremt näthat där olika människor, både anonyma och andra, hetsar varandra i kommentarsfälten, hotar och dömer henne som människa och mamma. Polisen måste ta ställning till om det ”bara” är tomma hot eller om kvinnan faktiskt behöver skydd.
Även i Carolina Neuraths nya deckare får hatet på nätet en betydande roll för utvecklingen; det är här ensamma och olyckliga själar kan bli sedda och få stöd för att ”göra något åt situationen”. Hatarna peppar varandra och bekräftelsen kan få ord att gå till handling.
Bokens journalister å sin sida behöver klick och likes och den nya reportern Adira vet att underhålla sitt varumärke via Instagram. När hon puffar för en intervju med en selfie och bifogad text om att hon ”gjort sjukaste intervjun” är det lätt att känna med den inte fullt så entusiastiska Beatrice. På plats bland båtflyktingar i Medelhavet prövas bekräftelsebehovet åter:
”Så många likes en sån här bild skulle få, tänkte Adira och var glad att ingen ombord kunde läsa hennes tankar. Det var inte läge att fota semesterliknande bilder och lägga ut i sociala medier härifrån.”
I Dvalan av Camilla Grebe använder en mamma ett forum på nätet för att hitta en gemenskap när hon går igenom något svårt. Hennes make undrar om hon förlorat förmågan att upprätthålla gränsen mellan det privata och det offentliga, medan hon själv säger att hon inte hade orkat utan sin grupp där man delar sina upplevelser.
LÄS MER:"Här finns alla ingredienser till en Hollywood-film"
Konflikten är knappast unik och ger en trovärdig bild av vår splittrade syn på sociala medier. Grebe för också upp ämnet på en metanivå när hon låter några personer i boken diskutera narcissism och kopplingen till sociala medier. De talar om hur ”tekniken kidnappat vårt naturliga sökande efter social respons och acceptans”, hur möjligheten till att få bekräftelse är oändlig på sociala plattformar och diskuterar varför människor väljer att ta selfies i Auschwitz.
Denna reflektion kring ”lajkknarkande” ligger i tiden och får också en naturlig plats i Camilla Grebes deckarintrig.
