Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Visats i Venedig. Accessing Utopia har tidigare visats på Venedigbiennalen och på Botkyrka konsthall. Bild: pressbild

Levande och detaljrikt om rasism

Sara Arvidsson ser Bathutäs oupphörligt intressanta videoinstallation om rasism på Frölunda kulturhus.

Konst

René León-Rosales & Behzad Khosravi (Bathutä)

Frölunda kulturhus

T o m 28 oktober

Den flerkanaliga videoinstallationen Accessing Utopia (2017) som nu kan ses på Frölunda kulturhus kräver sin tid: den består av fem videor och vardera är en halvtimme lång. Tiden rinner emellertid iväg förvånansvärt fort.

Verket har skapats av den konstnärliga forskargruppen Bathutä och har tidigare visats på Venedigbiennalen och Botkyrka konsthall. Flera intervjuklipp med olika svenska aktivister varvas med varandra. Personerna är involverade i organisationer som försöker motverka rasism och sociala orättvisor. Deras namn förblir okända och omgivningarna som de befinner sig i är opersonliga: samtliga sitter framför en steril vägg.

Enligt en text som släpptes i samband med utställningen i Botkyrka bygger verket på en iscensättning av fiktiva dialoger. Historierna som tränger fram är dock sällsamt levande och detaljrika.

En man berättar varför han startade en svart queer-rörelse: han och andra rasifierade upplevde att det vita queer-kollektivet antingen uteslöt eller exotiserade dem. Initiativet upprörde de vita, eftersom de alltid hade sett sig som så öppna. En kvinna med invandrarbakgrund berättar om hur tufft det kan vara att försöka utbilda sig till konstnär. Att komma från förorten och börja på en konstskola är inte alltid lätt; även där har rasismen sipprat in i väggarna. Hon kände snart avsmak för konsten. Ytterligare en kvinna berättar om allt hon har fått gratis eftersom hon har växt upp i Sverige, ett land som ibland beskrivs likt ett paradis. Hennes tacksamhet blandas med skam inför all bortskämdhet.

Jag skulle kunna skriva mycket om dessa mångfacetterade livsberättelser. De blir aldrig standardiserade, som de annars kan bli i konst av detta slag. Verket har en intersektionell vinkel vilken utkristalliserar sig klart när en man beskriver sin relation till Simone de Beauvoirs litteratur. Han identifierar sig med hennes kvinnoskildringar och ersätter upprepade gånger ordet ”kvinna” med ”invandrare”. En stor grupp i dagens Sverige skulle tjäna på att inspireras av hans exempel och kasta om perspektiven.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.