Även de som sympatiserat med tredje världens befrielserörelser och avkolonisering tvingas emellanåt fråga sig om Afrikas och Asiens nutida problem kan förklaras enbart med västerländsk imperialism och europeiskt barbari. Hur länge kan våld, armod och rasism i andra världsdelar och samhällssystem kopplas till vår historiska skuld?
När den franske författaren och filosofen Pascal Bruckner 1983 gav ut sin bok om den vite mannens tårar, Le sanglot de l’homme blanc, var det som att svära i solidaritetens kyrka.
Han sköt in sig på en intellektuell vänster och journalistkår som då under tjugo år hade utvecklat det han kallade en tredjevärldism; en fusion av Marx och Rousseau, av föreställningar om primitiv kommunism och ädla vildar, som framkallade en i grunden cynisk uppfattning om plågade människor i fattiga länder.
Bruckner såg i medlidandet också ett förakt. Engagemanget räckte bara så länge de namnlösa massorna passade in i den ideologiska mallen. Betedde de sig fel eller blev irrelevanta förflyttades medkänslan till nya regioner. Tårarna klämdes fram endast under givna förutsättningar.
Numera är tredje världen upplöst som idé, men bortom tv-galorna för världens barn fortsätter konflikterna kring skuld och ansvar. I La tyrannie de la péntitence (på engelska 2010), The tyranny of guilt utvecklar Bruckner sitt tema och skildrar Europa som en kultur, som inte bara producerat kolonialism utan även dess kritiska motsats, antikolonialismen. Om det finns något som Europa kan lära andra så är det självkritik, skriver han.
Ändå behärskas vi av dåligt samvete, riskerar att passiviseras av detta, ber om ursäkt för rättigheter som fler borde få del av. I reaktionerna på senare tiders terrordåd märks detta stråk: vi har oss själva att skylla, vi bad om detta genom vårt beteende, vår konsumtion, delaktigheten i en väststyrd utsugning.
Bruckner menar att det naturligtvis är möjligt att både ha en brutal historia och en mera intelligent samtid. Mot honom kan invändas att dagens västvärld också har smutsiga händer, men det är knappast något han vill förneka eller som talar emot att realistisk självrannsakan är att föredra framför slutna tankemönster.
Om vi fastnar i dyster självbegrundan lär vi inte kunna känna någon solidaritet med dem som behöver den.
Samtidigt kan man undra hur han numera ser på sin ljusa förhoppning från 1983 om att lågprisflyg till fjärran länder skulle leda till globala möten och göra oss förståndigare. Vem kan i dag, när klimatoron förenar våra dystopier, susa mellan kontinenterna utan ett uns av befogad skuldkänsla?
