Hur kan man förhålla sig till att ett femtiotal personer, tydligt eller löst associerade med teatergrupper från flera länder, reser ett tredagars tältläger för att ”undersöka vad det innebär att vara vit”?
Man kan låta dem vara ifred och le lite snett. Det kan ju ses som en postkolonial avläggare till de gamla mansläger där hannarna skulle vråla ut sin maskulinitet. De guidade vandringarna genom den lilla samlingen vid Neon Gallery i skånska Brösarp blev bokstavliga icke-händelser – ”där sitter en man och är vit och där står vita människor och diskuterar” – och som samlad installation väckte den ironiska campingen egentligen inga roliga eller oroliga frågor alls.
Man förstod att vita människor tycker om naturen och lockas av exotiska kulturer och att de är privilegierade. Detta har vi onekligen hört förr och eftersom det inte heller är sant om alla som är vita blir beskrivningen inte särskilt drabbande.
Kanske ska man ändå ta på allvar att Institutet från Malmö och flera andra teatergrupper, från Danmark, Frankrike och Tyskland, tycker att det är angeläget att diskutera vithet och att de väljer att göra det utifrån en modell för hur Ku Klux Klan strukturerade sina möten och försökte snärja nya proselyter.
Är det då inte bort från rastänkandet vi vill komma? Varför åkalla fladdrande spöken ur Dixies förflutna när deras relevans är borta och de apartheidsystem som finns kvar att bekämpa bygger på könens åtskillnad?
Projektets titel The invisible empire anger att vi inte skulle vara medvetna om vithetens makt och att denna blindhet är en av rasismens förutsättningar. Föreställningen inleddes med en parad av huvtäckta personer på Möllevångstorget i Malmö; naiviteten i denna lek med KKK-uniformer och de i stadsmiljön reellt existerande islamska heltäckningarna säger åtskilligt om förvirringen i en del föregivet antirasistiska kretsar.
Det självanalytiska inslaget klingar falskt eftersom udden riktas mot alla utanför, mot dem som inte fattat. Mest stötande var kanske att tygbiten kallades toleranshuva. Det finns något förmätet hos den som väljer det ordet, något föraktfullt mot dem som inte vill dra huvan över huvudet och samtidigt likgiltigt inför dem som tvingas göra det.
Medan de stora konflikterna i världen handlar om ekonomi, naturtillgångar och kvinnors rättigheter snubblar vissa kulturarbetare med samhällsengagemang ut i en rasteoretisk periferi. Kanske lika bra att de får sitta där med sina flintyxor och se sig i spegeln. Inte ens med Sverigedemokraterna över fyraprocentsgränsen blir Sverige något rasistiskt överlevnadsläger i skogen.