Tecknen hopas på att förståelsen för yttrandefrihetens fundamentala betydelse för demokratin håller på att försvagas.
Detta är inte bara ett problem kopplat till folk som häver ur sig hot eller otidigheter. Det förblir en skandal att Lars Vilks tvingas leva som fredlös i sitt eget land utan samfällt stöd från politiker och kulturorganisationer. Och det är illavarslande att studenter i USA och Storbritannien går i bräschen för att tysta dem som tycker annorlunda än de själva.
Den kulturens och mediernas självcensur som terrorismen lett till har kompletterats med ett spöke ur angiveriets och åsiktslikriktningens garderob: mccarthyismen är tillbaka, fast den här gången försedd med en fraseologi som utger sig för skydda minoriteter. Föreställningen att just universiteten skulle vara fredade zoner, tryggt isolerade från avvikande uppfattningar, är snarast ett mått på deras förfall.
Det viftas med kränkthetskortet i korridorerna. Böcker plockas bort, radioteaterpjäser skrivs om av normkritiska kulturkonstaplar. Kända komiker har berättat om hur svårt det är att uppträda för en ung publik som inte förstår satir. De som skämtat om islam har tvingats dra drastiska slutsatser.
Från olika håll kommer framstötar om att krocksäkra hela det offentliga samtalet. Det kan börja med varningsflaggor i kurslitteraturen och fortsätta med försök att mota bort föreläsare.
Denna identitetspolitiska intolerans har på sistone drabbat flera bekanta feminister som påståtts företräda fel sorts feminism, bland dem författaren Germaine Greer när hon skulle prata på Cardiff University. Maryam Namazie, sekulär människorättsaktivist, blev angripen av muslimska studenter på Goldsmiths University och de förenade brittiska studentkårernas hbtq-utskott vägrade i mitten av februari att delta i en debatt dit Peter Tatchell var inbjuden.
Tatchell har länge varit en av Storbritanniens ledande gayaktivister och samtidigt en principfast försvarare av yttrandefriheten, även för dem som han själv och studentkårernas politruker ogillar. Det var det senare som ansågs ligga honom i fatet. Attackerna mot dem som inte tillhör den rätta kadern trappas dessutom upp. Brittiska studentgrupper har upprättat listor med namn på personer som inte ska ges något utrymme – no-platforming – i universitetens lokaler.
Det är en sorglig tid när studenter motsätter sig debatt och litteratur som kan störa deras själsliv. Vad de förespråkar är intellektuell isolering och ingen blir gladare för det än de ultrakonservativa rörelser, politiska och religiösa, som slår ner på oppositionella i en lång rad av världens länder.
