När Kazuo Ishiguroi dag får litteraturpriset av kungen glänser detinte längre lika självklart av högkulturell prestige som detgjorde för bara några veckor sen. Svenska Akademien har i skandal efter skandal, från den famöse Kulturprofilens grovheter och medieläckor till tvivelaktiga lägenhetsaffärer, slösat med rekordstora summor av sitt kulturella kapital på rekordkort tid.
De Adertons upphöjdhet har därmed också sänkts så lågt att de nu anses lovligt byte från kultursidornas jakttorn. De mer virriga förslagen på omedelbar upplösning är över huvud taget ingen mening att ta på allvar. De många inspelen om att modernisera och reformera har däremot en viss tyngd, eftersom det tidigare faktiskt hänt att Akademien avvikit från sina stadgar för att anpassa sig till samhället när kraven varit tillräckligt rimliga. Det vill säga, man släpper numera in kvinnor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri skriver att dagens akademi ”bevarar ett stelbent rollspel från 1700-talet” och anser att ledamöter måste kunna få avgå så att De Adertons uppsättning baseras på kompetens och lämplighet och inget annat. DN:s Maria Schottenius är inne på samma spår, med sitt krav på att låta Lotta Lotass lämna Akademien och professionalisera verksamheten med orden ”blås ut och rensa upp”
Själv ser jag över huvud taget inte den röda tråden mellan sexövergrepp och korruption och att tvångsmässigt göra ingrepp på en av de få kvarvarande institutionerna i svenskt kulturliv som inte är gravt mallade efter de kulturmål eller föreställningar om kulturens väsen som gäller just detta år. För om det är något vi har lärt oss av #metoo är det väl just att svinen finns överallt. Mycket kan man säga om Aftonbladet, TV4, Stadsteatern, riksdagen, musikbranschen eller någon annan av de otaliga platser som åderlåtits, men inte är det att de styrs av stadgar stiftade på 1700-talet. Det har helt enkelt ingenting alls med saken att göra.
Men det är klart. I ett land där man i modernitetens namn panikartat blåser ut 50-talskök för att få plats med Ikeas senaste köksö, rensar upp stadsdelar som Nordstan och Klara för att ersätta dem med köpcenter och vindpinade betongstäder, är impulsen förstås alltid att göra sig av med det gamla och få in det nya. Även om det man ersätter det med också blir gammalt en dag.
Tur är det väl då att Gustav III framsynt såg till att inte koppla akademien till staten och att de förvaltar ett kapital som bedöms ligga på runt en miljard kronor på egen hand, oavsett vad 90-, 00- eller 10-talets debattörer tycker om saken. Det är som ständigasekreterare Sara Danius säger i en intervju hos SvD: ”Svenska Akademien ansvarar bara inför Skatteverket och eftervärlden”. En institution som, mitt i världens modernaste land, avigt och skevt envist stretar vidare efter arbetssätt och ideal som spinner efter en annan axel än vår egen upptrissade dagsländehorisont.
