Förra året hände det i Nice och Berlin. För en månad sedan i London. För två veckor sedan i Stockholm. Fyra människor dödades när en uzbekisk asylsökande, Rakhmat Akilov, körde en lastbil rakt in i ett varuhus på Drottninggatan. Precis som alla tidigare terrordåd var det brutalt, chockerande och meningslöst.
Jag skrev en text i GP efter terrordådet i London för en månad sedan, då fem personer mejades ner på Westminsterbron av en bil som kördes av Khalid Masood, som sedan knivhögg en polisman till döds innan han själv blev skjuten. I min text resonerade jag om hur ”gränserna mellan ideologiskt våld, förvirrade raseriutbrott och sociopatisk brutalitet blir allt suddigare”. Incidenter med ”lågteknologiska terrorister som kör på fotgängare med ett fordon eller går till angrepp med kniv eller machete blir allt vanligare”, konstaterade jag. Och i takt med att de faktiskt blir vanligare måste vi fundera ordentligt på hur den typen av terrorism är beskaffad och vad den gör med våra samhällen.
Dagens lågteknologiska terrorister
Ända sedan 11 september-attacken har en kör av kommentatorer försökt förklara bort praktiskt taget vartenda islamistiskt terrorattentat med att det var en oundviklig följd av den känsla av orättvisa som har skapats av västerländsk utrikespolitik och islamofobiska stämningar i västvärlden.
Jag har alltid protesterat mot den typen av påståenden. Den islamistiska terrorn skiljer sig från de metoder som tidigare grupper, till exempel IRA och PLO, använde sig av, har jag envist hävdat. Vad man än tycker om sådana grupper och deras verksamhet så präglades de av specifika politiska mål, de styrdes av vissa normer och hade en rationell grund. Det gäller knappast det islamistiska våldet. Dagens lågteknologiska terrorister är inte en del av någon politisk eller religiös rörelse – det som utmärker dem är tvärtom deras brist på kontakt med sådana rörelser.
Den lågteknologiska islamistiska terrorn är så urartad att det är svårare att beskriva de här senaste terrordåden som reaktioner på västvärldens utrikes- eller inrikespolitik (även om vissa fortfarande försöker göra det). Men det som nu har blivit mer uppenbart har alltid varit grunden för den jihadistiska terrorn.
Ett primitivt raseri
Det primitiva raseri som utmärker den islamistiska terrorn är inget som är unikt för islamismen. Två dagar innan Khalid Masood mejade ner sina offer på Westminsterbron knivhöggs Timothy Caughman till döds av James Harris Jackson mitt på Manhattan. Jackson var vit, Caughman svart. Jackson hade rest från Baltimore till New York beväpnad med en kniv och ett svärd och med målet att döda så många svarta som möjligt. ”Jag hatar svartingar”, sa han till polisen. Han valde att göra New York till skådeplatsen för sin blodtörstiga handling eftersom det var ”världens mediehuvudstad” och han ”ville framföra ett budskap”.
Det var ingen isolerad händelse. Dylann Roof, en tjugoettårig amerikan som var besatt av vit makt-tankar, sköt 2015 ihjäl nio afroamerikanska gudstjänstbesökare i en kyrka i Charleston i South Carolina. I juli förra året gick Ali David Sonboly bärsärkagång i ett köpcentrum i München, där han sköt ihjäl nio personer och skadade trettiosex. Han hyllade Anders Behring Breivik, den norske nynazisten som dödade sjuttiosju personer i Oslo och på Utøya 2011, och han var också stolt över att han hade samma födelsedag som Adolf Hitler. I Storbritannien hade Thomas Mair, en femtiotreåring med kopplingar till högerextrema grupper, en månad tidigare skjutit och knivhuggit Jo Cox, parlamentsledamot för Labour, till döds i Birstall i Yorkshire, mitt under hennes arbete med valrörelsen inför EU-folkomröstningen.
Allt detta visar tydligt både hur det ideologiska våldet har urartat och hur raseriet har blivit ett allt viktigare inslag i det offentliga livet i takt med att de sociala och moraliska gränser som fungerar som brandmurar mot sådant uppträdande har försvagats. Terrorismens paradox är att ju mer lågteknologisk den är, desto mer skrämmande kan den verka. Spektakulära, välplanerade terrordåd med välutbildade attentatsmän och avancerade vapen, till exempel 11 september-attacken, bombdåden i London 2005 och terrordåden i Bryssel och Paris 2015, är chockerande och oroande. Men lågteknologisk terrorism skapar en mer försåtlig rädsla.
Farligt förföriska röster
”Om ett flygplan fullt av pendlare kan förvandlas till ett krigsvapen så är allting farligt”, konstaterade New York Times på morgonen den 12 september 2001. Hur mycket värre är det då inte när krigsvapnet inte är ett flygplan utan en personbil eller en lastbil? Lågteknologisk terrorism känns ännu mer skrämmande eftersom det är så hotfullt och nedbrytande att vanliga vardagssaker – bilar, knivar – förvandlas till dödliga vapen. Det som framför allt bryts ner är den mellanmänskliga tilliten. Samhället bygger på tillit. När jag kommer gående på gatan litar jag på att bilföraren som kör förbi är vid sina sinnens fulla bruk och handlar rationellt. Jag litar på att jag kan gå och handla utan att bli överfallen. Jag litar på att mina grannar ska hjälpa mig om jag är i nöd. När den sortens tillit undergrävs så börjar själva samhällskittet lösas upp. Då blir terror mer ett sinnestillstånd och ett samhällstillstånd än en specifik handling. Det är framför allt det vi måste skydda oss från.
De omedelbara reaktionerna på attentaten i såväl London som Stockholm var imponerande, i synnerhet att båda städernas invånare var så fast beslutna att fortsätta leva som vanligt, att de vägrade att låta sig kuvas av terrorn, men också att de så resolut visade solidaritet med de döda och skadade.
Men förutom dessa behärskade reaktioner finns det naturligtvis mer farligt förföriska röster som utnyttjar rädslan för att underblåsa intoleranta resonemang och sekteristiska idéer, och därmed spela terroristerna i händerna. När vi bemöter den nya vågen av lågteknologisk terrorism måste vi därför hålla oss till tre breda principer.
För det första ska vi inte hedra terrordåden med att beteckna dem som politiska. Det här är brottsliga handlingar, inte politiska.
För det andra måste vi motstå instinkten att överreagera. De senaste tjugo åren har kriget mot terror blivit ett incitament för att starta krig i utlandet och inskränka fri- och rättigheter hemma. Efter Westminsterattentatet försökte den brittiska regeringen sätta press på teknikföretag och kräva att de skulle ta bort krypteringen på sociala medier som WhatsApp (Masood hade skickat ett meddelande på WhatsApp strax före terrordådet). Om man försämrar krypteringen kommer det sannolikt inte att avskräcka några extremister, men det stärker övervakningssamhället och lämnar ut personlig information till hackare.
Efter varje terrordåd lovar politikerna att de inte ska låta terroristerna undergräva det öppna samhällets demokratiska värderingar. Men på längre sikt är det exakt det de gör: de utnyttjar terrorhotet för att urholka det fria ordet, demonstrationsfriheten och de grundläggande medborgerliga rättigheterna.
För det tredje måste vi stå upp mot politiker och demagoger som använder terrorismen som en ursäkt för att demonisera befolkningsgrupper, i synnerhet invandrare och muslimer. Efter Westminsterattentatet reste politiker på båda sidorna om Atlanten krav på hårdare reglering av invandringen – trots att Khalid Masood var född i Storbritannien, växte upp som kristen och först senare hade konverterat till islam. Rakhmat Akilov var både muslim och asylsökande – men det är oklart hur Sverige skulle kunna skydda sig från terrordåd genom att ta emot färre flyktingar.
Terrordåd ändå sällsynta
Islam spelar naturligtvis en central roll i utformandet av jihadisternas idéer. Men det primitiva raseri som kännetecknar den samtida islamistiska terrorn är, som jag nämnde förut, inte unikt för islamisterna utan något som tar sig många olika uttryck. Om man gör muslimer och invandrare till syndabockar förbiser man inte bara gör-det-själv-terrorismens speciella karaktär, utan man bidrar dessutom till att ytterligare polarisera våra samhällen.
Slutligen kan det vara värt att påminna om det jag framhöll efter terrordådet i London: att vi inte får tappa perspektivet. Attentatet i Stockholm – liksom attentaten i London och Berlin och Nice – visar hur lätt det är att ställa till med kaos och förödelse i ett öppet, urbant samhälle. Men det bör också påminna oss om att sådana terrordåd är relativt sällsynta, med tanke på hur lätt det är att injaga skräck. De flesta människor har tillgång till bilar och knivar. Det faktum att den här typen av terrordåd ändå är så sällsynta – och därmed så chockerande när de faktiskt inträffar – säger något om hur starkt samhällskittet är. Terroristernas mål är att lösa upp det kittet. Om de kommer att lyckas eller inte beror mer på våra reaktioner än på själva terrorn.
Översättning: Helena Hansson
