Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

uEwRVFjVSc2oFb5K41QpeI7T0eQ.jpg
Kriminolog och författare. Leif GW Perssons andra del i den självbiografiska serien om sin uppväxt kretsar kring karriären inom polisen, regeringen och som författare. Bild: Anders Wiklund/TT

Läsaren får själv finna ledtrådarna i GW:s liv

Andra delen i Leif GW Perssons självbiografiska projekt kretsar kring ett yrkesliv i rampljuset. Ulrika Knutson läser en bitvis rörig biografi där det bränner till först när han kommer till de olösta mordhistorierna.

Vad minns man av ett liv? Konkreta scener från barndomen, med färg och doft. Barnens födelse. Olyckor. Gamla oförrätter brukar sitta som berget. Det mesta glömmer man bort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Leif GW Persson påstår att han har fotografiskt minne, men använder det bara sporadiskt. I nya memoarboken Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv är det långt ifrån alla minnen som har fotografisk skärpa, för att uttrycka det snällt. I gengäld är minnena många och långa.

Underrubriken är "Berättelsen om mitt yrkesliv". Eftersom GW är arbetsnarkoman finns det mycket att berätta, från småskolan, läroverket, universitetet, justitiedepartementet Rikspolisstyrelsen och Brå. Och i förekommande fall från skrivarstugan. Det har säkert varit viktigt för professorn själv att pricka av människor som hjälpt och stjälpt honom i karriären, men det är sällan munter läsning för andra än de direkt berörda.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Gustavs grabb av Leif GW Persson

Riktigt stentråkigt blir det förstås aldrig, eftersom det inte ska vara stentråkigt att umgås med Leif GW Persson. Det är ett axiom. Till detta bidrar både hans talanger, och publikens förväntningar. Vi bäddar mjukt för GW, kan man säga. Men de 542 sidorna är i sanningens namn rätt röriga, består av omtag och omtugg. Det är som om författaren öst en hel låda osorterade fynd ur sin egen förundersökning över läsaren: varsågod och hitta ledtrådarna själva.

Det finns också rätt mycket av muntligt berättande, på gott och ont. Man kan liksom höra professorn snörvla i texten. Det är både trivsamt och tröttande.

Många av de intressantaste episoderna – till exempel om Geijeraffären – har GW redan avhandlat i sina tidigare memoarer, Gustavs grabb (2011). Nu kör han rätt mycket i repris.

Upprättelse åt modern

Allra skarpast minns GW från småskolan, där en djävul i lärarinnehamn trakasserar den begåvade gossen. Han kan ju redan läsa och skriva. Men i stället för att flytta upp honom en klass, som gossens mor ivrar för, bestämmer sig fröken för att Wille Vingmutter ska börja från början, han har ju inte "lärt sig läsa på riktigt". Småskolan utvecklas till ett kallt ställningskrig mellan fröken och gossen, som med åren inte drar sig för att rätta fröken när hon har fel. En infernalisk hämnd. Man undrar hur många gånger fröken hann ångra att hon inte lät flytta killen?

Det är också i detta kapitel som GW ger viss upprättelse åt sin mor, som han tog heder och ära av i Gustavs grabb. Han ångrar ingenting av det, men ger ändå modern två distinkta plus. Att hon såg och drog en lans för sonens begåvning, och att hon lagade god mat.

LÄS MER: GW och Camilla Kvartoft - en personkemi som inte går att återskapa

GW berättar rörande och roligt om de litterära källorna till detektivdrömmarna, två av de bästa. Det är Sherlock Holmes själv, och Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist i Lillköping. Två detektiver som aldrig slarvade med deduktionen.

Länge retar jag mig på den överlastade titeln: Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv. Det hade väl räckt med det ena? Men det framgår efter hand att dessa två sysselsättningar både har sporrat och motarbetat varandra. Det akademiska livet har inte räckt till, inte det politiskt byråkratiska heller, som sakkunnig på justitiedepartementet. Gräset var alltid grönare inne i polishuset, hos de riktiga snutarna. Att han blev flyttad från Rikspolisstyrelsen till Brå verkar vara hans yrkeslivs största förödmjukelse.

Författarlivet kommer leva vidare

Återstår författaryrket, som i det långa loppet kommer att överleva både professorn och mästerdetektiven. När GWs rapporter samlar damm på Rikspolisstyrelsen kommer hans bästa romaner att leva ett långt liv i biblioteket.

Kanske har Leif GW Persson rätt i att han skulle ha varit en mycket bättre författare, "lika bra som PO Enqvist" om han inte hade hade jobbat så mycket med annat. Kanske, kanske inte. Det är ju alltid kriminologen som har försett författaren med spännande råmaterial.

LÄS MER: Skandiamannen pekas ut som Palmes mördare – här är luckorna

Författaren Leif GW Persson kvicknar till i bokens sista hundra sidor, när han redogör för tre olösta fall i den svenska kriminalhistorien. Mordet på Ulla i Södertälje 1970, Helena som försvann i Mariestad 1991, och paret Tor och Gerd som mördades i Brattås 2005.

Föredömligt skissar han fallen och polisarbetet, och börjar sedan spekulera om tänkbara scenarier. Vad hände egentligen? Nu är språket funktionellt, rakt och målande. De svenska öden som antyds mellan raderna är andlöst spännande. Man börjar genast fantisera själv. Min enda invändning ligger på det moraliska planet. Bör en kriminolog alls spekulera så fritt i verkliga människors liv? Det är på de här sista sidorna som Leif GW Persson släpper in läsaren i författarverkstaden. Där han förvarar yxorna och de andra skarpslipade vapnen.

3aGuGneRhmncksV-kYEV-L8fhz8.jpg

Film

Leif GW Persson

WIlle Vingmutter, mästerdetektiv – Berättelsen om mitt yrkesliv.

Albert Bonniers

Mest läst