Arbetar med ungdomar. Jennifer Mathieu är bosatt i Texas och arbetar som engelskalärare. Moxie är hennes fjärde ungdomsroman.
Arbetar med ungdomar. Jennifer Mathieu är bosatt i Texas och arbetar som engelskalärare. Moxie är hennes fjärde ungdomsroman. Bild: Pablo Gamez

Läs den nu, använd den i höst!

Jennifer Mathieus roman Moxie är en feministisk bruksanvisning för unga kvinnor. Ingrid Bosseldal läser om en ungdomsroman som binder ihop generationerna.

ANNONS

”Hämnden är ljuv, bitch”, hälsar Jennifer Mathieu i dedikationen till ungdomsromanen Moxie. Historien är (förutom till ”alla tonårskvinnor som slåss på den goda sidan”) dedicerad till författarens high school-lärare i nutidshistoria, hen som när det begav sig anklagade Mathieu för att vara ”femi-nazi” och därigenom, gissningsvis högst oavsiktligt, väckte hennes intresse för feminism.

Med Moxie spänner Mathieu en ilsken båge mellan då och nu samtidigt som hon pekar ut en väg framåt för de unga läsare som också tycker att det blivit ”dags att slåss som en tjej” – vilket är undertiteln till romanen i original (på svenska har det blivit det något mindre dubbeltydiga ”dags att slå tillbaka).

ANNONS

Inspirerad av en hög riot grrrl-fanzine från tidigt 1990-tal (sparade i mammans låda märkt ”Min förspillda ungdom”) inleder huvudpersonen Vivian (blyg, lågmäld, duktig) ett undergrounduppror mot den sexism som dryper längs korridorerna på hennes high-school. Som soundtrack till Vivians motstånd dunkar punkbandet Bikini Kills låt Rebel Girl (räddad ur det förgångna genom mammans låda).

Skildringen av hur Vivian och hennes kuvade gymnasievänner – vi befinner oss i Texas, kanske den västerländska världens centrum för patriarkal ideologi och dumhet – steg för steg formerar sig och även hur de gör det är ljuvt feministiskt uppbygglig. Och just detta att Mathieu förenar två generationer – mammorna och döttrarna – åstadkommer en särskild kraft. Dessutom är det finfint, som tillhörig mammagenerationen, att föreställa sig att en liten del av den egna kampen fortplantas genom historien. Faktiskt gillar jag också att Mathieu (om än nästan i bisatser) påminner om att vi ska akta oss för att tappa bort den särskilda styrka som finns i separatistiska kvinnorum.

Läs romanen nu, använd den när skolan börjar igen.

ANNONS