Längtan efter en helt vanlig vardag

Två dagar före premiär skruvas det fortfarande på delarna i föreställningen. Ljusdesignern har hastat hit för att fixa med projektioner som strular innan han sticker vidare till ett annat uppdrag. Manusförfattaren och skådespelaren Fia Adler Sandblad har legat vaken i natt och funderat på om slutet måste ändras.

LÄS MER:Romernas historia tar plats på Storan

Vi går bakvägen in på Adas musikaliska teater i ett hörn av Konstepidemin, passerar ett litet pentry innan vi kliver över ett svarta scengolv och slår oss ned framför den minimala scenen för att vara med en stund på dagens repetitioner.

Sara Sjödahl spelar en vals på dragspelet. Fia Adler Sandblad och Karin Lykke dansar och pratar om drömmar, om att ha någon som hjälper, om att ha ett kök.

En stund tidigare har vi suttit vid ett bord på Konstepidemins restaurang och pratat om föreställningen.

Längtan efter ett vardagsliv var något som återkom i de intervjuer med prostituerade som pjäsen bygger på.

– Drömmar om en vardag, få gå och hänga tvätt en kväll, gå ut och säga hej till grannen utan att han ropar "Jävla hora!", säger Åsa Gustafsson som regisserar föreställningen.

Fia Adler Sandblad fick många nya insikter när hon gjorde intervjuerna.

– Det första som förvånade mig var de minskade möjligheterna att leva ett vanligt liv. En kvinna berättade att hon inte kunde sova i en vanlig säng, det påminde henne för mycket om när hon sålde sex, hon sov på golvet eller i soffan istället,

"Inget man hamnar i av en slump"

Hon har träffat ett antal prostituerade kvinnor i Västra Götaland och även pratat med polis och personer i hjälporganisationer. Det hela började för tre år sedan när hon kom i kontakt med socionomen Caroline Casco som då jobbade på Räddningsmissionen. Hon föreslog en pjäs om de här kvinnornas erfarenheter.

– Jag hängde med henne och var även med på vissa engagemang. Caroline kunde sedan fråga en person om hon ville träffa mig någon annanstans. Det var viktigt att närma sig på ett värdigt sätt. Jag har också frågat varje person om jag fick använda det som berättades anonymt.

Fia Adler Sandblad träffade kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser, många högpresterande men självdestruktiva. Alla med en problematisk bakgrund.

– Prostitution är inget man hamnar i av en slump.

Camilla försvann är en fiktiv historia men bygger på intervjuerna, en del saker har fått skrivas om för att inte lämna ut personerna, många har skyddad identitet.

– Vi har valt att skildra tre kvinnor som kämpar med att ta sig ur prostitution, hur svårt det kan vara att få rätt stöd. Det är ett tungt material, svåra berättelser men det gäller att hitta en lätthet i det.

Överlevnadshumor

– Det är ju inte slapstick precis, men det finns mycket överlevnadshumor, säger Åsa Gustafsson som jobbar tillsammans med Adas musikaliska teater för första gången.

Den prostituerade som måste spela lycklig och glad blir berövad sitt eget liv, menar Fia Adler Sandblad.

– Hoppet består i att bryta tystnaden. Vi vill öppna upp en dörr – det här är ett ämne som kan upplevas som provocerande. Det krävs nog lite mod att komma hit och se föreställningen.

Män och kvinnor har reagerat olika på provföreställningarna, berättar hon, medan kvinnor kan känna igen sig i underordningen har männen snarast verkat chockade.

– Inte påhoppade, men skakade av att vara en del av problemet.

Ulla Sundström

ulla.sundstrom@gp.se