Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

stream-binary
Björn Werner

Kunskap måste man kämpa sig till – och äga

GP:s kulturchef om hur den växande misstron mot kunskap i Sverige delvis kan bero på att man tagit demokratin för givet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under sommarens allt mer absurda debatter har socialdemokratin pekats ut som nazismens fanbärare. Ungefär samma krafter som påstår det ifrågasätter också klimatkatastrofens faktum, trots att ingen etablerad kunskap ger dem rätt i någon av sakerna. Detta tillstånd för mig allt oftare tillbaka till ett samtal som satt sig långt, långt inne i mig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Samtalet som för första gången fick mig att tvivla på den svenska pedagogikens förtjänster.

Det var för några år sen, i en våning i en förort till Sofia, Bulgarien, hemma hos en välutbildad bulgarisk bekant. Efter ett tag halkade vi in på samtal om Förintelsen.

- Förintelsen? Nåja. Det är mycket propaganda det där. Från staten.

- Ursäkta?

- Ja, man kan inte tro allt de säger.

Samtalen fortsatte så, med en rad personer i samma krets. Om de levt som sin motsvarigheter i Majorna i Göteborg skulle de statistiskt sett haft en Miljöpartistiskt korrekt position i de flesta frågor. Inte här. Romer var bidragstagare. Nazismen överspelad. Det var svårt att förhålla sig till. Jag, på många vis livsstilsmässigt mycket lik mina bulgariska vänner, stod plötsligt på ena sidan av ett stort gap. Först senare förstod jag vad som hänt. De hade givet sin erfarenhet tänkt rationellt – nämligen att man inte kan lita på vad staten och etablissemanget säger. Uppvuxen i ett samhälle där en totalitär kommunistmakt förvanskat varje ord är ryggmärgsreaktionen misstro, inte acceptans. Det kan också gälla sanningshalten i påståenden om nazisternas gärningar. Det kan gälla allt.

Sanningar och kunskaper kan smulas sönder av totalitära diktaturer och historien skrivas om framför ögonen på en.

På samma vis går samtalen nu, fast här, i Sverige. Trots att landet inte plågats av totalitär propaganda i årtionden har en växande grupp lyckats drabbas av en likartad skepsis som om landet hade det. En reva öppnar sig i realtid mellan de som fortfarande har tilltro till det etablissemang som styr landet, inklusive forskarsamhället, och den faktiska kunskap de företräder och de som ser sig som upprättare av en ny ordning, med nya sanningar och kunskaper.

Hur har vi kunnat hamna här?

En del av svaret tror jag ligger i att Sverige vilat för tryggt i demokratins förrädiska självklarhet och därmed tagit för lätt på den gemensamma kunskapens monumentala vikt för ett samhälles sammanhållning. En avslappnad axelryckning inför faktumet att ett så konstruerat kollektiv som ett land bara håller ihop om alla är överens om de grundläggande förutsättningarna för landets existens. Istället för att lära oss saker i skolan skulle vi hitta egna fakta och tänka själva. Som om själva handlingen ifrågasättande väger tyngre än att skapa ett stabilt fundament av genuin kunskap.

Här kan finns en del att lära av länder som Tyskland, som från första parkett fått erfara hur sanningar och kunskaper kan smulas sönder av totalitära diktaturer och historien skrivas om framför ögonen på en, men till skillnad från Bulgarien genom inte minst 1968-rörelsen lyckats lyfta sig ur förljugenhet. Den nuvarande tyska skolan är förhållandevis träig och butter - men eleverna får en chans att lära sig saker på riktigt. Och hållningen går djupare än så. Som Anton Jansson skriver för GP Kultur rasar i detta nu ett historikerupprop för att tyska socialdemokraterna beslutat att lägga ner sitt forskningsinstitut över sin egen historia. Var är exempelvis samma raseri över Forum för levande historias uppenbara misslyckande i att lära en generation självklarheter om nazismens brott?

De tyska historikerna vet det vi också borde förstå - att kunskap inte existerar i ett vakuum - det är något man måste tillkämpa sig och äga.

Mest läst