Kungsbacka ligger i Halland.
Det är viktigt att nämna med det samma.
Kungsbacka som ligger bara 15 minuters tågresa från Göteborgs central – spårvagnen från Guldheden tar längre tid – men som lika gärna hade kunnat ligga i Holland.
Eller kanske inte just i Holland, en kungsbackabo i en coffee shop är som ett fång Keukenhoftulpaner i Kungsbacka torgs ogräsrabatter, en fullkomlig paradox. Men jämfört med Göteborg går man sin egen väg. Särskilt bostadspolitiskt. För medan Göteborg investerade i flerbostadshus ute i spenaten – 60-tals lådor i kartongbruna nyanser, graffitipyntade lekplatser – byggde Kungsbacka villor ute i spenaten – sadeltak, snickarglädje, carport med vippdörr, flintastek, papiljotter, studsmatta och dräneringstips över pastellfärgade spjälstaket.
Vart man ville flytta som nybliven förälder framstår givet.
Och är så fortfarande:
Offensiv kommun
”Vi utgör förstahandsvalet för nybildade familjer i Göteborg.”
Detta hävdar Hasse Andersson, planstrateg på kommunförvaltningen. Han är inte arkitekt, har en bakgrund som kulturgeograf, har även pluggat lite företagsekonomi, men bland kollegerna betraktas han som något av ett stadsbyggnadsorakel, verkar det: ”Snacka med Hasse!” ”Det där kan Hasse!” ”Hasse vet bäst!” Främst för att han jobbat inom kommunen i över ett kvartssekel. Men kanske också för att konkurrensen är tynande. Apropå dränering:
2012 hade plan- och bygglovsavdelningen tolv arkitekter. Förvaltningschefen var arkitekt. Till och med byggnadsnämndens ordförande var arkitekt.
I dag har man fyra och en halv.
”Detta är en offensiv kommun”, konstaterar Andersson. ”Vi har haft som mål att leverera 500 bostäder per år och det har vi gjort i decennier och nu ska vi leverera 700 till 800 och det fixar vi också. Jag är imponerad av politiken.”
Politiken som är blå som Kungsbackaån som förgrenar sig i Söderån och inramar centrum. Eller blå som stadsvapnet där Sankta Gertrud står platt som en sprattelgumma på en botten av djupaste bleu roi. I förra kommunalvalet fick moderaterna 22,7 procent, nästan tio procent mer än socialdemokraterna.
”När jag började här 2000 skulle allt byggas privat, inget fick vara kommunalt”, minns Andrea Ericsson, en av planavdelningens utrotningshotade arkitekter. Och då syftar hon inte bara på bebyggelsen: ”Nej, till och med gatorna var privata. Sträckningar som på andra orter skulle ha betraktats som allmän plats.”
Göteborg lockar
”Till ytan är vi större än Göteborgs kommun”, förklarar Andersson. ”En fjärdedel bor inne i staden och tre fjärdedelar bor utanför och det säger sig självt, kollektivtrafik är sällan ett alternativ.”
Som följd har city förvandlats till något av en anakronism. Varför ta sin Chevrolet Suburban SUV LTZ 4dr 4WD in till torget, tråckla sig in på de smala 1800-talsgatorna, när Nordstan ligger bara ett par europavägmil därifrån? En ödesfråga som Kungsbackas pampar alltid brottats med, ända sedan staden gick från att vara dansk gränshandelsplats till att på 1600-talet sväljas av Svea rike; Göteborgs kommersiella attraktionskraft är kvävande. Särskilt lokalpatriotiska har kungsbackaborna aldrig varit.
Detta märks tydligt i stadskärnan. Den består av blott 14 rektangulära kvarter, från väst till öst löper fyra gator och från nord till syd löper fyra till – från den tidigare vallgraven ner till den tidigare skansen. Mitt i, som krysset i luffarschacket, ligger Kungsbacka torg.
Det är tomt.
Men stiligt.
Skrika skyltar och krimskramsiga frisörer
Arkitekterna är White och de har gjort allting right: torgets rutmönstrade granitbeläggning är en hommage till gatunätet, stenarna är satta i schack- och omlottmönster som ger vacker släpljuseffekt, bilarna är hänvisade till en körsbärslund i torgets södra del och ogräsrabatterna med cortenplåtssarg inramar den fotbollsplansstora ytan. Antikslipade granitsjok markerar fotavtrycket från en tidigare träkyrka mitt på torget.
Runtom löper stenlagda gator och sammanhållna rader av hus i två till fyra våningar. Byggnaderna står i givakt i räta, rediga led. Men vid en närmare inspektion visar sig de flesta vara 91:an Karlsson och 87:an Axelsson, dålig hållning och sjavig uniform. Det är maskinsågad fasadpanel, skrikiga skyltar och överallt krimskramsiga frisörer – jag räknar till 27 stycken (!) bara i centrum.
Endast ett par av byggnaderna bröstar upp sig. Förutom Kungsbacka pittoreska kyrka och kyrkskola (1850-tal) finns ett joniskt segertempel, komplett med svarvade träpelare, som rymmer livlös galleria som luktar Pad thai. Allra bäst är bostadshuset på torgets norrsida, ritat av Semrén & Månsson, invigt 2011, lätt som en trädgårdspaviljong trots sina fyra våningar, men samtidigt värdigt i hemvärnsgrå träfasad med gradbeteckningar i form av mässingsgula nischer. När Kungsbacka bygger nytt bör den här skickliga balansakten mellan modernt och traditionellt fungera som förebild.
Alldeles intill ligger torgets mest attraktiva tomt, den första du ser när du promenerar Storgatan ner från tågstationen. Men här finns ingenting, bara en container och lite planteringskärl från Clas Ohlson. Det är ett vakuum som existerat i långt över tre år, ända sedan någon tände eld på den låga 1800-talslängan som stod här tidigare, och hade detta varit Alingsås eller till och med Kungälv skulle denna utslagna framtand varit ifylld för länge sedan, men här i Kungsbacka är det uppochnervända världen, här är centrum periferi och periferi centrum och för varje villa som byggs i Åsa, Fjärås, Frillesås, Särö eller Kullavik dör innerstaden en smula.”Den här kommunen är som ett självspelande piano”, säger en äldre man jag träffar intill brandtomten. ”Folk flyttar hit oavsett hur här ser ut.”
Vanans makt
”På 90-talet fick vi växtvärk”, minns Hasse Andersson. ”Vi var på väg att bygga bort de kvaliteterna som gjorde att vi ville vara här från början. Då insåg politikerna att vi måste ha mer kontroll över utvecklingen. Sedan dess fokuserar vi på centralorten. Den ska bli större, modernare, djärvare.”
Andrea Ericsson beskriver det som ett kontinuerligt fortbildningsarbete: ”Pö om pö får vi ökad förståelse bland politikerna. I dag tycker jag att de flesta förstår att centralorten har en unik ställning.” Hon ler lite uppgivet. ”Det är en mognadsfråga.”
Samtidigt varslar flera av de kommande projekten om vanans makt.
Varuhuset Kungsmässan, som invigdes redan 1973, då med 20 butiker, nu med 90, kan imorgon ha 120, kommunen vill klubba igenom en expansion på 11 500 kvadrat. Kungsmässan som har stor reklamkampanj för Teslas nya SUV när jag är på plats, en familj provsitter skyltexemplaret, pappan med tio-i-två-grepp om ratten, mamman och dottern i baksätet. Kungsmässan som nyligen utsågs till Sveriges ”bästa citygalleria” trots att den inte alls ligger i city utan ute i ett parkeringshav norr om centrum.
Ett snäpp närmare stadskärnan planeras Valand, en ny stadsdel. För närvarande finns här bara makadam och byggstängsel men om några år ska 300 lägenheter och 15 000 kvadratmeter kontors- och butiksyta stå klara och ska man tro reklambroschyren kommer ”Spännande butiker samsas med mysiga caféer och kvällsöppna restauranger.” Enligt torgkramarna Ericsson och Andersson kommer detta att bli jättebra för innerstaden: ”Valand kommer att slå en länk mellan Kungsmässan och torget.” Som om inte länkar fungerar åt två håll.
